blott en gång hvarje vecka och nämnde min slägting erhöll sör sig, hustru och barn ungesärl. 3 skålp. bröd, 14 qvarter risgryn, 1 stop hafregryn, samt litet th och socker, hvilket alltsammans ej var mer än att det ganska väl kunnat förtäras i ett enda mål, och likväl måste så fördelas att det skulle räcka en hel vecka! Intet menskligt språk är nog mäktigt att skildra allt det elände som i anledning häraf uppstod och med hvarje dag ökade sig! Det var ett hjertslitande skådespel, att åse huru, då de små utsvultna barnen, vid utdelningarne begärligt grepo efter de hårda brödkanterna, som spildes på däcket, hjertlöst slogos på fingrarna af de råa matroserna. Krafterna aftynade märkbart för hvarje dag. De svagaste, såsom qvinnor och barn måste först intaga bäddarne och sedermera hvar och en i mon af sin styrka. Ja! till och med de starkaste karlar blefvo slutligen nästan ur stånd att bära sina kroppar. Komna ut i hafvet råkade de dessutom ut för stormar och motvindar, så att masterna blåste al och resan blef fördröjd från som beräknadt I månad till 7 veckor. Följden häraf var också, alt ej mindre än 22 svenskar omkommo af hunger på sjön, bland dem äfven en skånsk bonde, oaktadt han egde 12,000 rdr, som jag låtit mig berättas, och af dem, som uppnådde amerikanska jorden, funno några genast en graf, andra måste direkte föras till lazarettet der en efter annan äfvenledes dog tillfölje af enahanda orsak. Andra åter måste stanna i NewYork, oförmögna att uträtta någonting. Hade resan varat 14 dagar till, hade säkerligen ej en enda svensk lesvande skådat land. Hårdast var att se, att tillräckligt mat fanns, ehuru ingen kunde få köpa något. Var det hr Jonsson obekant, att förhållandet med provianten är så dåligt; hvarför lofvade han då så rundligt ut? Men det är att förmoda att han, som sjelf gjort sådana resor, visste det, och gjorde sig till godo det, som tröt af det nödvändiga för dem han fraktade, derigenom att han en dast sökte det fartyg, som afgick för bästa priset. I alla fall hade det väl varit hr Jonssons skyldighet att laga så att Svenskarne ej mer än Tyskar och Engelsmän blifvit exponerade för hungersnöd; derigenom att han i likhet med dem från Hamburg och England kommande, låtit dem erhålla extra proviant. Ty äfven sådana bolag, som pläga befordra utvandrare, väl vetande huru ringa kost erhålles om bord, gisver hvarje person en tunna med extra proviant, innehållande potatis, ärter, fläsk, sill, smör, gryn, kaffe och socker m. m., hvilket vanligtvis ensamt är tillräckligt för resan; ty skeppskosten hafva de blott, som fyllnad. Huru man än må betrakta saken, så blir i alla fall felet hr Jonssons, och stackars honom! om han en gång måste lida alla de förbannelser, som ända in i dödsstunden uttalades öfver honom af hans mördade landsmän! De som hafva lidit mest hafva för evigt tillslutit sina munnar och hos dem, som lefvande hafva kommit i land, har mycket genom tiden blifvit, om ej alldeles utplånadt, åtminstone mycket försvagadt och denna uppsats är endast ett svagt aftryck deraf. Men läsaren kan dock häraf få några utgångspunkter, hvarifrån han kan sluta till mycket, som ej kunnat eller medhunnits sägas. Jag vet ej om någon förekommit mig med handelsens berättande, och jag har hört, att pastor Hedström i New-York skulle hafva lofvat publicera det; men jag misstänker, att det ej blifvit något af — och i alla fall skadar ej detta, som ett ytterligare bevis. De flesta, som komma hit kunna icke skrifva, och de som kunna det, bekymra sig föga vanligtvis om efterkomI mande, sedan de sjelfva utstått sitt prof; isynnerhet, som det ej aflöper utan några omkostnader. Jag har dock föresatt mig uppbjuda all förmåga för att göra slut på ett prejeri, som, Gudi klagadt! redan allt för länge sortgått; ty på ettannat fartyg, som samma sommar afgått hafva likaledes 9 personer omkommit af hunger af dem som Jonsson fraktat. f lång dödskamn. under hvilken etanm noucla(I