Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1854, sida 1

— Nej, afbröt honom Ropars; du har redan gifvit mig allt, som kunnat stärka mig, nemligen vissheten, att mitt barn icke skall bli utan stöd. Försynen skall nog göra det öfriga. Din hand, och farväl tilldess vi återse hvarandra . . . antingen här eller derupbe. De omsamnade hvarandra djupt rörde; derpå gick Mathieu ned till stranden och störtade sig ut i hafvet. Oaktadt vattnet började stiga, kom han dock öfver utan vidare fara; han uppnådde lyckligt den stora klippan vid Treberon, som det stigande vattnet till en del betäckt, och skyndade till det ställe, der han lemnat Genevieve. Hon var icke mera der. Förvånad öfver att hon icke väntat på honom, ilade han uppför gångstigen, kom till sin dörr, som han fann öppen, och ropade på henne. Ingen svarade. Mörkret tillät honom icke skönja något. — Han gick samlande fram till spiseln, tände i hast lampan och såg sig vid dess fladdrande sken omkring. Hans blick, som straxt fästade sig vid alkoven, skönjde snart vid sidan af den döda i det hvita liklakanet en större skepnad, som låg utsträckt utan medvetande. Mathieu trädde bestört närmare.