Ett bidrag till vår tullagstiftningshistoria. I en känd brochyr af Bastiat framställes be rattelsen om en hr Spårrman, som är i kort het följande: Hr Spärrman, bosatt i norra Frankrike, an vände sin tid och sina kapitaler på att för vandla malmerna på sina ägor till jern. Mer som naturen varit mera frikostig mot belgier na, så lemnade dessa jern åt fransmännen til bättre pris än hr Spärrman, d. v. s. samtlige fransmännen, eller Frankrike, kunde erhålla fö mindre arhele en viss mängd jern, om det köp tes från Belgien. Detta sörsummades icke hel. ler, utan fransyska smeder, mekanici, jordbrukare m. m. togo med ifver det belgiska jernet i utbyte mot egna produkter. Detta förargade hr Sparrman. I början amnade han begifva sig åstad till riksgränsen, med alla sina män, för att hindra dessa opatriotiska smeder och äkerbrukare, att föra in utländ-ki jern. Men snart erinrade sig ett beqvamare sätt. Han visste att i hufvudstaden fanns en stor lagsabrik. Hvad är en lag? sporde han sig sjelf. Det är en förhållningsregel, efter hvilken, då den en gång är antagen, den må vara god eller ond, hvar och en är tvungen att rätta sig. För att verkställa den, organiserar man en offentlig myndighet, och för att organisera denna myndighet hemtar man folk och penningar hos nationen. Om jag nu blott, tänkte hr Spärrman, kunde på något sätt förmå de resp. lagfabrikanterna, att ge ut en lag, innehållande: belgiskt jern är förbjudet till införsel i Frankrikes — så skulle jag dermed vinna, att regeringen skulle, i st. f. de få tjenare jag ville afsanda till gränsen, skicka tjugutusen söner af mina motstrafviga smeder, vagumakare och jordbrukare. För att hålla dessa tjugutusen tullbetjenter vid godt mod, skulle man bland dem utdela 25 millioner francs, hvilka naturligtvis skulle lagas från samma smeder, handtverkare och jordbrukare. Allt detta kostar mig ingenting. — Men deremot vinner jag att de nu måste taga sitt jern hos mig till hvad pris jag begar. Hr Spärrman funderade på huru han skulle kunna genomdrifva en sådan lag. Hade han varit i Sverige, så hade saken kanske ej varit så konstig; han hade då inte behöft göra så långa kalkyler, men nu gjorde han hos herrar lagstistare gällande följande betraktelse: Belgiskt jern kostar i Frankrike 10 fr., hvilket tvingar mig att sälja till samma pris. Men ag vill gerna ha femton. Skaffen mig en lag, som förhindrar folket, att hemta jernet från utlanningen, och ni skall se hvilken följden blifver. Jo, jag utvidgar mitt yrke och sysselsätter lera arbetare. Bäde dessa och jag komma att utgisva mera, och köpa en hel hop mera af våra inhemska jordbrukare och fabrikanter. Dessa få således större afsättning, förtjena mea, göra större beställningar från andra, och småningom utbreder sig verksamhet och välmåsa öfver hela landet. Hr Spärrman blef ansedd för en vis man, — (Vidara 9 to HOH.Ö Mansa —