— C A AAAOLLwWAWAWAWAA — —— Rattegangsoch Pohssaker. Gubben med skåpet änyo i fara. Till i går hade kringvandrande sesallen Mecke till polisförhör latit inkalla arangen Sven Wederbrand, 1 ljenst hos akaren Audersson vid Sillgatan, lör det W. Lördagen den tl dennes mellan kl. 4 och 5 på e. I. a nämnde gata skulle ha öfverfallit och sparkat Mecke, så at deunes ryktbara tillskäp jemte dess egare råmlat omkull, dervid gubben kommit att ligga unuer shåpet. Under detta tumult hade alvenledes shkäpet fatt uppbara sina dryga sparkar och vidkaunas flera svara stötar, hvarjemte en for Mecke dysbar och kär hund begagnat sig af tillfället och rymt sin kos, utan att sedermera låta höra af sig. For dessa srosva förbrytelser yrkade Mecke att Wederbrand matte allvarligen napsas och derjemte åläggas att ersätta Meckes harigenom uppkomua stora sorlust. För att riktigt få sin motständare i klamman, inlemnade Mecke en så lydande skrift: -IIilll Höglosl. Rätten: vagar undertecknad sig att srambära någon händelse hvad den Il Febr. 1854 passierte på Dulgatan vid Arulleri och Tysgärden der jag kom gaende med mina 2 små nundar och Tuteskapet. Den miusta bunden svin icke var så goud att följa med sprang In i en gård oen da jag gick fier för att hemta den ut kom en karl med lorskin för på sig och frågade hvad jag skulle med kreatur — rikte nonoul från mig OCh sparkade mig i kull med skopet. olvanpå mig. Jag stud uppigen tog sliten till de narvarande SvM stode dorren 1 sama Hus der de bodue. Den kärlen kvm olokskämd ätter igen och sparkade mig och skupel lera ganger och slog till allt uvad han orkade. Hau väånte sig endligen utat gatan vch jag sedan etter, då jag kvm ut matade hau på mig vch steg aterigen på IUIIg och missbandlade mig mit på gatan likaledes i narvaraude af flera personer och Arullerr Vakt nagra steg ilran och imell. kl. 3—5 e. m. och jag tog reuirade ull nor nom som stode på Sin post. Min bund Som Jag hade så kär sag jag icke mer elter den stund och eu och annan sade Ull mig nunden ar drangt och veck. Den karlens namu fik jag endtligen veta Hvar hau bor och nurudant han beter som olVerlallt mig med valu och svim en strodröfvare och sjuf af de grofvaste slags 1 staden och Ull och med mett på gatan. En sådan tror jag, kan efter Rattvisan icke ondslippa att få nepsniug och straf. Var stor det skrilvet, att en sådan skall fördarfva och beröfva sin eller annan nastes egendom och halsa? Strafvet är lika så nytig än belöning för genom Straf bsifver mangen hifsad och tjenar tll fördel at ftromtid; derför annaller jag ödmjuk. om att den storsinte — som viste sig så maktig på mig måtte och ersätta min stora skade som ban tillfogade mig och betala ratwjisligen det han bar stulet och bortrölvat. En sjuf som stjäler hemlig är icke så groft och farligt än dem som gar på med våld med om dagen, ty den är icke rätt för Straf, men den hemlige är nägot rätt för Straf, fast den och kan vara farligt nog utan hotande och största dlltacksenhets bevisning. Denne härom benämnde tilltacksne karl fick jag efter naga förfrågning veta att han är hos Akare Audersson svm Dreng och heter Svensson bor herstades hos Andersson vid Silgatan smett öfver at Årullerr och Tyggarden och näst iutill där jag gick in i gard där och de flere vidne fins om min styckt behandlins att jag blef otverfallen af den same Sven och Dreng samt den Artillerist som stodt på Vakt är Vittne ull Svens gorning på gatan nära honom sjelf och att jag mäste taga till flikten till honom. Jag hoppas att min ansökan härom icke endast måtte tjena för min egen räkn. skuld, utan och för min nästas räknings skuld till förmånlighet; att vara fröjdet af en sädan och icke mera blifva ofröjdet af en sädan, som jag förut alls ieke kändt och han och jag alls icke hade med hvarandra at göra — hoppas jag derpå alt min sanenlig beskrifvelse måtte blifva antaglig anärkjent och skindsamlig besinet med aktning hvarom det härtill stalls i frågan. Jag lidede härom micke, och önskar själet ärsättning för med Högloflig och Laglig samtecke Rättvisligen och för att deneame Sven måtte tes koma ihog sine görningar han vist sig mot mig och andere. Jag förväntar härom det bästa och framlefver och förblifver med underdånigst Högacktning J. F. C. Mecke. Görheborg d. 13 Febr. 1854. Sedan Sven uppmärksamt åhört denna svåra anklagelse, yttrade han, att det icke voro så tillganget, som Mecke uppgifvit. Sven Jemte en annan person hade åsett huru Mecke, som Sven icke en gång ansåg vara värd en spark, uti en portgäng vid Sillgatan misshandlat en liten hund. Sven hade då tillsagt M. att lata bli sådant; men denne, som varit bra mosig. hade derpå blifvit ovettig, hvilket förargade Sven, så att han nåzra gånger sparkat till det gamla tittskåpet. Tilläggande Sven, att gubben med skåpet vore en vådlig person, enär han vandrade omkring och bedref allehanda, hvari bland annat att skrämma fruntimmer. Då afbörde vittnen icke hade vidare upplysningar att meddela, än att de hört Mecke vara ovettig mot Sven och derefter sew denne gifva tituskäpet några sparkar, hvilket passerat i den omnämnda portgången, så blef Sven frikänd från de af gubben med skåpet mot honom anförda svåra tillvitelser. 1 2 och betaldt.) 2—2 ——4