Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1854, sida 1

—— —————— —Xä — nm te srån sregatten; ty sjukdomen syntes hvarken gripa mindre omkring sig eller aftaga. Ingen konvalescent hade ännu visat sig på karantans-anstaltens terass. Jullen från kuttern, som skulle hålla vakt, kom hvarje morgon in, men utan att lagga i land. Med tillhjelp af en lastpräm, som var lagd i den lilla bugten, utskeppade den proviant och lakemedel, mottog lakarens rapport på andan af en båtshake, men gick åter till segels med en brådska, som vittnade om den skräck smittan injagade den. Efter de första dagarnes förlopp hade Ropars och Genevieve ändå fattat litet mod. De förödelser, som döden anställde omkring dem försiggingo i all stillhet och tysthet; genom öfvertygelsen, att man kunde lefva i beröring med den förfärliga sjukdomen, glömde de båda halft om halst att man också kunde dö. Det gick med dem, som med invånarne i en belägrad stad, hvilka kanondundret slutligen icke mer kommer att darra; klockan kunde länge nog ringa hvarje afton och slupen hvarje morgon landsätta nya döende; det ihållande i faran gjorde den till vana, och vanan alstrade åter trygghet. Vid sina tillfällen glömde Genevieve tilochmed alltsammans och började åter sjunga; men tystnade plötsligen vid anblicken af