tvenne eller flera klasser, reduceras till 3021 under är 1853 till myndig ålder komne medlemmar af ståndet. Af desse äro bosatte: I Stokkholms stad 628; i Blekinge län 107; i Christianstads län 134; Malmöhus län 160, Östergöthlands län 209: Calmar län 115: Elfsborgs län 112; Götheb. och Bohus län 127; Hallands län 35; Jönköpings lån 177; i Kronobergs län 115; i Skaraborgs lan 239: i Upsala län 93; i Gottlands län 23; i Stockholms län 146; i Södermanlands län 152; i Wermlands län 108; i Westmanlands län 973; i Örebro län 107; i Gefleborgs 32; i Jemtlands lan 20; i Norrbottens län 23: i Stora Kopparbergs län 26; i Westerbouens län 24; i Westernorrlands län 12. S:a 3021. Detta så högst lika antal ledamöter inom de särskilda länen har inom utskottet föranledt det förslag, att i afseende å valen af adelns 60 riksdagsmän, riket skulle delas i 5 större distrikter, för hvilka de i hvarje lan boende adelsmän skulle välja ett visst antal eIcktorer motsvarande I lektor för omkring 25 valberattigade. mn med rättighet för hvarje valberättigad, som sådant önskade, att personligen å valorten afgifva sin röst till riksdagsman. Utskott-ts pluralitet har likväl funnit detta förslag dels alltför inveckladt, dels i följd af det större antal representanter, hvilka skulle komma att inom vissa distrekter väljas (till ex. för Gotha rike med en i Jönköping gemensam valort, 23 o. s. v.), väsentligen försvåra valen samt hos de väljande minska intresset derför. Utskottet har fördenskull trott antalet af valdistrikten icke böra alltför mycket inskränkas, äfvensom utskottet i likhet med förra riksdagens riddarhusutskott, velat bibebålla den individuella eller omedelbara rösträtten; och förestaller sig utskottet att de olägenheter, som dermed möjligen kunna bli förknippade, genom de understundom alltför långa afstånden till valorten, skulle afbjelpas, om den valberättigade finge afgifva sin röst jemväl genom fullmäktig eller insänd skristlig valsedel. Utur denna synpunkt och enär utskottet tillika uti tvänget att ovilkorligen inom distriktet begränsa valen till representanter, icke inser någon bestämd sordel, men möjligen ej sällan binder att finna fullt lämpliga representanter, som derjomte ega valmännens förtroende, i hvilken händelse de tvifvelsutan blifva valde utan någon särskild i lag stadgad föreskrift, har utsk. ansett sig böra vördsamt föreslå: a) Att, i afseende på val af adelns ledamöter, riket indelas i ungefär lika många distrikter, som antal län, Stockholms stad såsom särskildt län betraktad, men med de modifikationer, som kunna blifva en följd af det mindre antal adelmän, som inom både de nordligare och andra län äro bosatta: b) Att valen förättas inför öfverståthållare-embetet i Stockholm samt vederbörande konungens befallningshafvande i länen; hvarvid det skall aligga riddarhusdirektionen att så snart riksdagskallelsen blifvit i hufvud stadens kyrkor kungjord, tillsända vederbörande valförrättare förteckning öfver de valberättigade, hvilka utse så många riksdagsmän för hvarje distrikt, som i förhållande till de valberättigades antal, beräknadt efter en riksdagsman för omkring 50 valberättigade, blifvit af riddarhusdirektionen bestämdt. c) Att valrösten kan afgifvas antingen personligen vid valet, eller genom fullmakt, enligt stadgadt formulär, för annan valberättigad, bestämdt uppgifven adelsman, eller genom till valförrattaren insänd, egenhandigt skrifven, underskrifven och lagligen bestyrkt valsedel, upptagande den valdes föroch tillnamu samt karakter. d) Att riksdagsman må kunna väljas utan afseende på hans bostad inom eller utom distriktet. I Presteståndet diskuterades Ekon.utskottets oförnustiga tillstyrkaude af aterupplifvandet utaf den antiqverade författningen, som alade stapelstadernas nandlaude och skeppsredare skyldigheten att balla saitupplag. Prosten Gahne yttrade dervid, att han visserligen ej unuerkände den goda afsisten, som i motionerna utlalade sig, men ansåg verkstalligneten innebära ett obehosligt tvang. Föregående ars daltbrist berodde på ulllallga honjunkturer, hvilkas forswunnande älven skulle undaurodja följderna. Unuer de törezaende ären har en import egt rum af 250,000 tuanor, ja 1852 uppgick den tll 270,000 tunnor. Genom söreskrilten att halla saltupplag skulle äfven varan komma all förd)ras, enär den alltid, genom att ligga, skulle forsamras och saluuda benöfva uppblandas med lärsk vara, bvaraf följt att priset per tunna a salt varit 2 å 3 rdr dyrare i de städer, som varit ålagde att hälla upplag, an der handelu med varan varit fri. Talaren tramställde äfven en liknelse mellan skyldigheten att upplägga salt med åliggande att hålla lager al spanmal, hvilken sednare äsigt äfven framträdt. — Prosten P. C. Arosenius hade ej trott att någon motstaudsröst skulle omma alt böjas inom det nogv. standet, sedan motionen, hvilken, då den väcktes, rönt ett odeladt bifall, nu blifvit af utskottet gillad. Det är just Wisby Skyldighet att hälla saltlager, som nu lindrar saltbridten på Gottland. Något gendrifvande af sammanställningen mellan skyldigheten att halla upplag af salt med den att halla dylikt upplag af sad anoag talaren ej behöfligt. — Prusten Traneus vch komminmster Beckman voro af samma asigt som den söregaende talarven. — DOEtor Nordstrom delade ej utskottets öfvertygelse, och gaf den upplysning, att i November manad priset å salt i Gotneborg var 5 rdr da varan i Stockholin gällde 17 rdi; så olika variera priserna på olika platser. — Prosten Lindberg försäkrade deremot, all på den vestra kusten al Sverige priset på salt uuder November var 18 rdr och att sedan 1838 priset nojts med 100 procent. Duktvt Gumelius förklarade sin ledsnad att behöfva upptrada mo. en äsigl, som tycktes vara ståndets allmanna. Talaren beklagade att man härvidlag skulle stå på samma puukt som i Gustaf den I:s tid, då nauonecus enskilda hushällning skulle reglementeras af regeringen. Läåt saken nasva sin fria gang; den reglerar sig nog sjelf. — Lektor Söderberg talade för betänkandet, sow afven af ståndet bifölls. (Det är i sanning Sorgligt att se sådana Statsekono miska äsigter kunna göra sig gällande bland män,