Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1854, sida 2

hvilka skulle belägga ön med karantän och förbjuda dem all förbindelse med den yttre verlden. Den tillamnade lustturen var nu uppskjuten sör obestämd tid, och körsbärsträdet skulle hafva sallt sina blommor, innan de återvunnit sin frihet. Denna tillintetgörelse af ett hopp, som ännu var så nytt, hade något så öfverraskande och nedslående med sig, att hvarken Josepha eller Francine kunde bära den; de sågo på hvaran dra med bedröfvad uppsyn och började gråta tyst, medan modren tog en af döttrarne vid hvardera handen och steg uppför gångstigen. Genevieve kände sjelf, att hennes bjerta blef beklämdt. Då hon kom upp på terassen, stannade hon ofhivilligt. — Båten med det röda seglet, bäten som förde löftena om förströelse och gladje bort med sig, var försvunnen; men den svarta slupen låg der, djupt under hennes fötter, — den hade redan lagt till vid stranden, tillikamed inspärrningen, sorgen och sjukdomen. — Genevieve kysste båda sina barn och hade svårt att tillbakahålla en tår. — Hon skyndade sig in, utan att vilja se mera. Emellertid hade Mathieu gått ned för att mottaga patienterna och öppna sjukrummen för dem. Då han återkom, var han något blek och