detta icke ens utan au lorst na låtit länge krusa sig. — Det är med ting likasom med personer; de antaga som oftast den betydelse man tillagger dem, i stället för den betydelse de i verkligheten ega. Ryktet om körsbarstradet på de dödas ö utbredde sig också från Plougastel till Camaret och man talade derom som om ett underverk. Dorots stolthet växte i samma mån och nådde sin höjd vid en lika ovanlig som oväntad händelse. Han medförde nu underrättelsen derom till Treberon, men ville icke genast rycka fram dermed. Man måste först gissa i oandlighet och då man slutligen uppgifvit allt hopp att finna på det rätta, tog han ordet och förklarade, att . . . körsbärsträdet hade blommat! Ett allmänt utrop af förvåning och öfverroskning höjdes vid denna underrättelse. Ropars och Geneviere, hvilka lesde som fångar på sin ö, hade icke på många år sett någut träd stå i blom, och smållickorna kunde icke minnas ott någonsin hafva njutit af denna anblick. — De utfrågade Michel med höga utrop och så godt som med en röst. — Hade körsbärsträdet röda och hvita blommor såsom törnrosbuskarne eller blodroda såsom ljungen? Skulle blommorna snart blifva frukt? Eller skulle detta dröja länge ? Dorot afbröt alla dessa frågor genom att