yttra, det han dagen derpå skulle hemta hela familjen för att låta dem se det underbara trädet och för att spisa middag på de dödas ö. Man kan lätt föreställa sig de båda systrarnes sörtjusning. Modren kunde icke få dem att sluta med sina jubelrop och gladjebetygelser. De ropade: i morgon, i morgon! likasom Åeneases utkik måste hafva ropat: VÅItalien, då han genom dimman varsnade detta mål för så många ansträngningar och förhoppningar. Då han såg deras otålighet, föreslog sergeanten alt lå ta dem med sig samma alton, tillika med Michel. Det skulle ännu vara ljust nog vid deras ankomst för att kunna se körsbärsträdet betäckt med sin sommarsnö, och föräldrarne kunde ju få dem tillbaka påföljande dagen. — Barnen understödde detta förslag och Ropars smålog såsom vore han nära att ge med sig; men Genevieve protesterade. Hvad skulle det blifva af henne, om Francine och Josepha voro borta? Då hon vaknade om natten, hade hon redan ofta nog blifvit orolig, om hon icke hörde deras lätta andedrägt; hon uppsteg då ofta darrande och famlade bort till deras säng, för att höra dem slumra och vidröra dem. Men hur skulle hon känna sig till mods, om de icke längre funnos der? Hur skulle det vara henne möjligt att sofva lugnt, utan att föreställa sig en eller