Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1854, sida 3

en stor sal, som väl kunde rymma två å tretusen personer; den har mycket stora fönster, är hög och mycket ljus, men har ej den ringaste prydnad. Vid första inträdet öfverraskade mig åsynen af en mängd likbleka qvinnogestalter, klädda nästan som svepta lik, sittande på stolar, uppradade längs voggen, stela och orörliga såsom mumier. Det var shäker-qvinnorna. Deras anblick var verkligen hemsk, och skulle varit sorglig om icke nyheten af synen varit uppfriskande. I ett land, der alla fruntimmer kläda sig lika, bli de, bvilka kläda sig olika med alla blott derigenom intressanta. Emellertid voro alia shäker-systrarne äfven lika klädda, med hvita eller grå, eller ljusgult randiga kjurtlar, Skor med höga klackar, hvita halsdukar, så fästade öfver bröstet att dettas naturliga bildning gjordes osynlig, liksom äfven klädningens fason tycktes ha till andamål att låta kroppen se ut som en trädstomme, utan alla våglinier. På hufvudet buro de en liten mössa lik qväkare-qvinnornas, och h ars släta flor Slot sig tätt intill ansigtet. Jag anmärkte att det var blånadt, hvilket nog bidrog att ge ansigtet dess likbleka färg. Saitten af drägten var, på hufvudbonaden när, icke olik våra bondhustrurs och flickors drägt i Stockholms län. Från andra sidan af salen intågade shäker-bröderna, alla i knäbyxor, strumpor och skor (med höga klackar), västar, skjortärmar, och bart hår, afklippt jemt i pannan, och i nacken nedhängande, hela kostymen ganska lik den svenska bondens hvardagsdrägt. Församlingen (omkring 100 personer af hvardera könet) satte sig på bänkar (som buros fram), männerna för sig och qvinnorna för sig, men midt emot hvarandra. Tvenne shäker-systrar gingo vänligt och tyst, bärande den ena bänken efter den andra till åskådarne, som uppfyllde hela ena, långa sidan af salen, och voro i vida större antal än shåker församlingens folk. Om en stund uppsteg detta hastigt, och bänkarne lyftes undan. Bröder och systrar stodo en stund uppställda i rader, midt emot hvarandra, hvarefter en åldrig man steg fram och talade en stund, men jag kunde ej höra hvad ban sade. Derefter började församligen sjunga och dansa, trippande fram och tillbaka hvar och en för sig, men i symmetriska rader och figurer, under en takt i hvars grundrytbm låg en viss liflighet, något guppande och torr-roligt. Underalla variationer af sången återkom alltid en triol-rörelse, hvilken nästan alltid utmärktes medelst stampningar med hälarne, ganska eftertryckligt, och under bela tiden rördes händerna i takt, ungefär som när man på dem vyssjar ett barn. Om nägra minuter afstadnade tvert dansen och sången. Församlingen stod orörlig; så trädde en ny predikant fram och talade, hvarefter dans och sång begynte ånyo. Så fortgick det en tid själlöst och tråkigt, som jag tyckte. Och dessa bleka, likklädda qvinnor, trippande, guppande och svängande om med nedslagna Ögon, och utan tecken till glädje eller naturligt lif, sågo mig i hög grad onaturliga ut. De hade milda men meningslösa ansigten; jag såg ej bland dem ett enda vackert. Männerna sågo bättre och naturligare ut till kropp och själ, och dansade med mera lif, ehuru det säg ofta löjligt ut. Ater blef det stilla i församlingen. Den satte sig åter på sina bänkar. Och nu framsteg en shäker-broder (en man omkring fyrtio år), med trång panna och djupt liggande, mörka, tindrande ögon, hvars hela utseende tillkännagaf en man af en fix ide, och fanatisk för den. Han ställde sig framför åskadarne och tilltalade dem ungefär i dessa ordalag: J sen oss här församlade i ett rum, som vi ha uppbyggt med vårt eget arbete, för att öfva en gudstjenst, enlig med vårt samvetes lag. Om J ha kommit för att se oss, och viljen ha aktning för vårt samfund och vår gudstjenst, och förhållen er derefter, så ären J välkomna. Om icke, så ären J icke här välkomna. Men jag vill hoppas det förra. Och lät oss nu tala med hvarandra och se till hvad som ligger emellan er och oss, hvad som ätskiljer oss. Låt oss förstå hvarandral Och han fortgick nu att skildra shäker-samfundet i motsats till det verldsliga samfundet; det förra såsom afsägande s:g verlden, och lefvande blott för himmelen; det sednare såsom lefvande blott för sjelfvisk njutning och jordiskt godt. Vi fingo mangrant en ganska skarp straffpredikan af Elder Evans (sa hette shäkerbrodern) för vara synder och svagheter, afbruten blott af uppmaningarne: Åhom! låt oss besinna saken tillsammans! svara mig; o. s. v. Det hade varit oändligen lätt att svara den goda brodern på mycket, och tillbakadrifva en stor del af bäde hans anklagelser och isynnerhet hans shäker-sjelfberöm; och jag undrade på att ingen röst hojde sig dertill ur den så strängt uppläxade församlingen. Men den höll till godo och teg. Efter denna straff-predikan fick dansen nytt lif; en cirkel bildade sig, utgörande en ständig chör, och kring den rörde sig i dansande ringar som syntes oupphorligt vidga sig, under det de liksom slätade sig i hvarandra med mycken method och konst, hela shäker-församlingen, två och två, och slutligen tre och tre i ledet, allt under idkeligt taktmässigt stampande och tröskande med fötterna och hvisftande med händerna, och sjungande på en lifligare ton än hittills: O how I love this living way, Where peace doth spreadh its cheering ray And like the brilliant Orb of dav