Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1854, sida 1

da anstalterna, låg förtöjd i en liten bugt vid de dödas ö och stod således till sergeantens disposition. Han försummade också intet tillfälle att tillbringa några timmar hos sina grannar; men ehuru afståndet var ringa och öfverfarten lätt, kunde han, tillfölje af sina tjensteåligganden, icke komma dit så ofta han önskade, och hans besök betraktades fördenskull Som ett lyckligt undantag. Så snart Ropars denna gång såg båten nalkas, steg han ned för att mottaga den. Den hade knappt stött an mot strandbrädden, förrän Michel hoppade i land, omfamnade Ropars, kysste hans båda små flickor och sprang med dem upp till huset. Dorot, som nu äfvenledes steg ur båten, tryckte Mathieus hand, och de vandrade båda, under ett förtroligt samtal, uppför gångstigen. Då de kommit upp på höjden, vände de sig, af gammal vana, om och kastade en bliek ut öfver hafvet. ÅÄrtillerisergeanten anmärkte, att fregatten tog in sina sista segel. — Han vill, Gud förlåte mig! gå till ankars, sade han. Har du nånsin, Mathieu, sett ett hemkommande fartyg lägga sig så långt från land? — Det beror på omständigheterna, svarade den sordne qvartersmannen leende; man