Vi tro att ifrågavarande upplifvande af de upphäsda föreskrifterna om saltupplagen endast skulle medföra ett skadligt band på handeln, just till betungande af konsumenterne i sista hand. Att de måste betala varan dyrare, då transportkostnaden såsom 1853 är högre än vanligt, ligger ju i sakens natur. Vill man deremot verkligen underlätta salthandeln och minska priset på denna vara, som isynnerhet ingår i de talrikare och fattigare folkklassernas konsumtion, är bästa sättet att helt och hållet borttaga införseltullen å salt. Den är enligt sista tulltaxan 36 sk. bko pr t:na: nedsattes af regeringen genom kungörelsen d. 13 nästlidne December till 18 sk. och är i regeringens vid denna riksdag afgifna tullproposition föreslagen till sistnämnde belopp. Statsinkomsten af denna tull för ett årligt införselbelopp af omkring 250,000 t:r salt skulle blifva 91,666 rdr 32 sk. Kan statsverket undvara denna inkomst, så skall tullfri införsel af salt säkrare och bättre än tvångslagar och bötesbelopp bidraga till saltinförseln, helst alla de omkostnader som de sednare medföra för importörerne dock slutligen måste gåldas af förbrukarne. De omständigheter, som sistlidne höst uppdrefvo saltpriset och bland hvilka äfven var flera saltlasters förolyckande genom skeppsbrott, voro för öfrigt så exceptionella, att man ej har anledning att frukta det något dylikt skall så snart åter kunna inträffa. Tvärtom skall den goda förtjenst, som en eller annan importör då gjorde, hädanefter hålla spekulationen mera vaken än hittills på ifrågakomna vara, aldrahelst om man ej genom tvångslagar derifrån i någon mån afskrämmer den enskilda företagsamhet n, utom hvilken man dock i fråga om handel iugenting kan uträtta, det må då gälla salt och sill, eller spetsar och blonder.