srammande kreatur, utan att kunna derfor sordra ersättning. — Detta förhållande liknadevid ett åliggande, att förse alla andras hundar men ej sin egen med nosgrimma. — Man stod nu emellan de två alternativerna: att föröda sin skog, eller att se sin gröda förstörd. — Författningen vore alltså orimlig. Slutpunkten i utlåtandet var: att en förändring i vår stängselförfattning utgör ett af villkoren för skogshushållningen. En fullständig utveckling erhöll ämnet i hr kapten Kylbergs yttrande, hvilket vi äro i tillfälle att meddela i sin helhet, ett yttrande som var bestämmande både för kommitterades och mötets mening. Det lydde sålunda: Innan jag söker direkte besvara denna frågan, om de förändringar, som åro för landtbrukets befråmjande b-höflige uti nu gållande författningar, rörande hågnadsskyldighet och ågofrid? — så torde det tillåtas mig att i få ord vidröra och ytterligare belysa det verkliga, det kallande behofvet af en sådan förändring. NN Detta behof har redan länge varit insedt och erkändt; men blir det allt mer och mer, i samma man, som följderna af det närvarande ärfda tillståndet fortfarande äga rum, samt å en annan sida, i den mån begreppet hunnit stadga sig om den höjd, hvartill jordbruket, under andra tidsenliga ägofridssörhållanden o villkorligen måste stiga. I hänscende till det förra, erfordras väl ej särdeles skarp blick för att varsna det tillstånd af lägervall och förödelse, hvaruti ett, genom mansåldrar fortgående tvåskiftesbruk, grundadt på ägofrid med bibehållen bägnadskyldighet, hunnit föra. Så länge naturlig äng, till större eller mindre utsträckning ännu var en slättbygdens tillhörighet, kunde det öppna jordbruket bära sig med fördel; men sedan äfven denna småningom inkräktats, och hela den vida arealen blifvit lagd under plog, har äfven sugnings-systemet fått tillfälle visa sig i den fullständigaste konsequence. Med äkerjordens hvila hvartannat år, har man ansett densamma ersatt för de skördar, som derimellan blifvit utpinade: halmfodrade, och under betestiden svagt lifnärda kreatur, utgör taflan af den samtidiga ladugårdsskötselns historia, hvilken alltså — otvetydigt nog uppdagar det missförbållande, som måste råda mellan tillgången å ena — och behofyet å andra sidan, af gödselkrast. Der den sugna jorden efter slikt förfarande ändtligen förlorat all förmåga att gifva skörd, ser man omsider, flerårig hvila eller s. k. linda inträda, hvilken, möjlil gen efter några års förlopp, och under inflytande af särdeles tjenlig väderlek, erbjuder torstigt tjuderbete för hemmanets dragare, medan mjölkkor, i bokstaflig mening, beledsagad af sitt särskildta vallhjon hemtar nåring vid landsvägsdiket eller gärdesgårdsmuren, — och de s. k. småkreatueen, inom hank och stör, på denna nakna del af arealen, som tillkommer hvila sör året, under namn heder och värdighet af träde. I öfvensstämmelse med denna i få drag utkastade karakteristik öfver slättbygdens jordbruk, stode beklagligtvis äfven en af dess inre hushållning, om en sådan här vore påkallad och behöflig för att ytterligare lägga i dagen, att största och i sig sjelft bördigaste delen af landets odaljord, äfvensom af dess innevånare, befinner sig i ett tillstånd af tillbakagående, hvilket om det ännu genom några tiotal af år får fortfara, måste leda till de betänkligaste följder. Vid denna framställning, hvars sanningsenlighet troligen vitsordas af hvar och en, som ehuru flygtigt uppmärksammat förhållandena, ligger dock en och annan invändning helt nära. — Jag vill här söka upptaga de närmast till hands varande. Hvarföre äro då slättbygdens innevånare sjelfva så ovilliga att frånträda ett brukningssätt, som äfven de måste finna lika ofördelaktigt för det närvarande, som udergräfvande för det kommande? — De äga ju full disposirionerätt öfver sin jord; hvad hindrar dem då att utbyta d t sämre mot ett bättre: att förvandla deras maera tvåskiftes bruk uti ett mera vinstgifvande och derjemte återställande vexelbruk? Förstå de ej sjelfva den fördel, en sådan sakernas föränd i g har att medföra, eller kanske är den medfödda tröghet, som blifvit slättbon tillskrifven, hufvudsakliga hindret för en framåtgående företagsamhet ? Dessa och flere inkast i samma riktning framställa sig ganska befogadt. och man måste tillstä, att de äfven till någon del svårligen kunna helt och hållet gendrifvas. Under en närmare vunnen bekantskap med förhållonderna inom Westergylns slättbygd, har jag dock kommit till den öfvertygelse, att ingen af dessa, eller likartade skäl, numera våsendtligen förorsaka det öfverklagade stillaståendet, eller rättare sagdt, tillbakagåendet. Den stora mängden af slättens innevånare inser tillräckligt vigten af, äfvensom den är villig att omfatta och tillämpa ett mera förnuftsenligt åkerbruks-system; — den är ej allena villig, — den är t. o. m. begär lig att odla fodervexter och att dymedelst uttaga för sta steget till vexelbrukets införande; men — m. H! — ett hinder — et hiuills oöfverstigligt hinder står den goda saken i vägen, och detta hinder — heter stängselskyldigheten. Vid uppmaningar till klöfversådd-, till rosodling, till