Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1854, sida 1

Sstades hos enkesru Rosmarin, som hette Susanna och en gång skulle bli arstagerska till hela den Rosmarinska förmögenheten. Emedan Susanna aldrig kallade sin moster annat än lilla tante; adopterade herr pastorn äfvenledes helt osörmärkt denna benämning. Och emedan-herr pastorn gjorde så, tillat sig afven herr förvaltaren Säblein samma frihet, likväl aldrig i matmoderns närvaro, utan blott då han talade om henne. Af samma orsak vande sig äfven drängarne och pigorna på Nieder-Fahren och slutligen alla bönderna i Ober-Fahren vid detta namn, så att enkefru Rosmarin till slut blef hela verldens lilla tante. I sjelfva verket förtjenade hon också denna benämning, ty hon var en moderlig vän, rådgifvarinna och hjelpreda för alla, som kommo inom hennes krets; hon var den bästa, mest välgörande qvinna; hade öfverseende med hvarje menniskas svagheter, endast man också respekterade hennes små dito. Sålunda öfversåg hon gerna med sin andlige herr brors besynnerligheter, dem han ofta i sin tankspriddhet begick; hade ingenting emot sin herr förvaltares stora förråd af klokhet, som, förr att röja ett sandkorn ur vägen, alltid ville begagna hässtanger och kranar; ingenting emot Susannas naivetet, som likväl ofta satte henne i bryderi: endast man till alla dess delar iakttog