Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1854, sida 3

Styckegods. I Wombwelis menagerk i Edinburgh har för någon tid sedan följande ovanliga händelse inträffat: Då djuren skulle fodras, sågs lejonet Wallace vildt springa fram och åter i sin bur och det visade sig vid närmare undersökning, att ett stort ben, som det velat sluka, fastnat på tvären i djurets bals och Var nära att qväfva det. Tvenne af väktarne ingingo i buren och den ene af dem, som händelsevrs hade en högaslel i handen, fick skaftet deraf inpraktiseradt i lejonets gap och stack derpå modigt armen ner i dess hals samt lyckades att få tag uti benet och draga ut detsamma, hvarpå lejonet snart åter kom sig. Öfverate Bowie och hans knif. I tidningen ÅNew Quarterly Review läses följande berättelse: Den aflidne berömde amerikanske statsmannen H. Clay berättade en gång för våra vänner nedanstående händelse. Då han en gång i sin ungdom reste i en diligens i en af de sydöstra staterna, befann han sig i sällskap med tre andra personer, bestående af ett ungt fruntimmer och hennes man, samt en i en kappa insvept person, hvars ansigte likaledes var doldt af kappan och som tycktes njuta af sömnens gåfva i fullt mått. Plötsligen steg en reslig, solbränd Kentuckyer, rökande på en cigarr, in i diligensen och såg sig bistert omkring, alldeles som ville han säga: jag är till hälften häst och till hälften alligator, den gulaste blomma i skogen, svafvel helt igenom, undantagandes hufvudet och öronen, ty de äro af skedvatten. Han såg också verkligen så glupsk ut som en slagtarhund och utsände några väldiga rökmoln, utan att bekymra sig om sina medresande, isynnerhet fruntimret, som visade några rädda tecken att han vore henne till besvär. Efter några tysta hviskningar anmodade hennes man den främmande i de höfligaste ordalag att upphöra med rökandet, emedan det plågade hans följeslagerska. ÅJag har betalt min plats, svarade rökaren, Åjag rokar så mycket jag behagar oeh hela helvetet skall icke få mig att upphöra dermed. Härvid visade han ett hotande ansigte och ruilade ögonen så bistert som en skallerorm. Det var tydligt, att han icke hade något emot ett gräl och att detta, ifall det komme att ega rum, skulle sluta med en strid på lif och död. Den unga mannen, som talat med honom bäfvade tillbaka och teg. Blodet kokade i Clay. Han öfvervägde ett ögonblick om han skulle blanda sig i saken, men kände en naturlig motvilja att ådraga sig den reslige motståndarens våldsamheter. I detta laglösa land visste han att hans lif ohämnadt kunde bli uppoffradt. Han insåg, att han, hvad kroppskrafter beträffar, icke var kampen vuxen och fann slutligen att han icke å la Don Quixotte borde upptaga en annan persons strid. Ehuru han kände medlidande med den förnärmade oeh motvilja mot förnärmaren, beslöt han likväl att förhälla sig stilla, då i detsamma den i kappan insvepta ges5talten helt tyst intog en upprätt ställning och lät kappan falla utan minsta ansträngning eller hästighet. En liten, men senfull man i en simpel, tätt tillknäppt rock, blef nu synlig och ett par klara, grå ögon sökte den glupske Kentuckyerns vilda blick. Utan att säga ett enda ord, förde den lilla Åleddockanhanden upp under sin rockkrage bak på ryggen och framdrog långsamt och lugnt från detta besynnerliga gömställe en lång, utomordentligt lång och blank knif. Frem ing?, ade han, mitt namn är öfverste James Bowie ), välbekant i Arkansas och Louisiana, och kastar ni icke straxt på minuten er cizarr ut genom fenstret, så ränner jag denna knif genom era inelfvor så säkert som döden. Clay sade, att han sedan aldrig kunnat glömma uttrycket i öfverstens ögon vid detta tillfälle. Det ) Uppfinnaren af den beryktade Bowieknifven, som oftast bäres på ryggen, dold under rocken. Klingan, som befinner Sig inuti det långa skaftet, utspringer vid tryckningen på en fjeder och intränger ögonblickligen med hela sin längd i motståndarens kropp.