hålla en egendomlig riktning, deras lynnen en särskiid färg, under den oemotståndliga inflytelsen af deras omgifning; dock qvarlefver hos dem det heliga minnet deraf, att de äro syskon och höra hvarandra till. Undervisningen är väl ännu icke slutad; de vilja icke engång att den skall vara det, ty deras gemenensamma lösen är: framskridande i ljus och förädling, men de veta att de strålva till samma mil, och glädjas att få meddela hvarandra trukterna af sitt arbete. När hvilans och vederqvickelsens tid kommer, använda de sina ferier, för att fara öfver till hvarandra, för att återknyta de gamla brödrabanden, och visa att de äro hvarandra värdiga. Så afven de tre Skandinaviska folken. Dersör har också vetenskapen och konsten byggt sig en gemensam helgedom ibland dem, der forskningen med det nordiska sinnets manliga allvar och blyga ödmjukhet böjer sitt hufvud för att mottaga sanningens orakelspråk och poesien nedlägger sina offer på skönhetens altar. Det n riiska sosterlandets sånger gå nästan alla på samma toner; sjelfva vemodet deri talar med lif och friskhet. Nordens män skola åter, som fordom, eröfra verlden, men på ett fredligare sätt. Början är redan gjord. Äfven nu finnas nordiska vikingar, men dessa äro ljusets och sanningens förkämpar.