tas såsom ofullkomliga varelser af andra, och det år ju helt naturligt; de hafva ännu icke lyckats inse, att hela lisvets fullkomlighet bestär uti att älskas och blifva älskad. De våga beklaga oss, emedan de icke veta, att vi beklaga dem. Åtminstone kan den farliga trollmakt som passionerna utöfva genom synen, aldrig ega något inflytande på oss. Sjelfva tiden har förlorat sin makt öfver tvenne blinda, hvilka älska hvarandra, emedan inga af de förändringar, hvilka ålderdomen medför, kunna afskräcka oss och inga jemförelser kunna störa oss. Den känsla, som förenar oss, är oföränderlig, liksom Arveyrons brusande, liksom våra älsklingsfoglars sång. Det som hänrycker mig hos dig, är icke en förgänglig skönhets trollmakt, det är något, som hvarken kan uttalas, då man känner det, eller glömmas, sedan man känt det. Det är en skönhet, som tillhör dig ensam; jag hör den i din röst, känner den i dina händer, på dina armar, ditt hår, jag inandas den i din andedrägt, jag tillber den i din själ. Jag har noga begrundat af hurudan natur andras kärlek är, i de böcker man läst för oss, eller ur hvilka mina fingrar kunnat utleta tanken, och jag kan försäkra dig att deras företräde framför oss är så godt som intet. Om än solen, som jag fordom skådat, lifvade ditens långa läroår skulle hafva gjort! Vi betrak