och står endast risken. Ofta löper han t. o. m. ingen risk, ty han uppgör med kustsmugglaren, som mot ett visst honorarium, tal. trodde 15 proc., öfvertager hela affärens besörjande på egen risk. Kustsmugglaren har åter sina handtlangare, och till hvilken djup moralisk uselhet dessa förfalla genom sin lagstridiga handtering visade talaren genom anförandet af samtal med sådana, hvilka mellan fyra ögon ej göra någon hemlighet af att de svära falskt och finna ingenting ondt deri, ty en god vän kan göra mig samma tjenst en annan gång Och smuagleriet skall fortfara så länge tullsatserna dertill uppmuntra. Den kongl. propos. beviljar visserligen något, men på det hela tillfredsställer den ej de allmänt uttalade fordringarna. Hr Stolpe hade visserligen önskat att ett större steg blifvlt taget, men lyckönskade sig dock till det steg som blifvit taget. Hr Rydin gillade den varsamhet regeringen iakttagit; yrkade dock ej förbudens bibebållande: de kunde sramdeles borttagas mot lämpligt skydd.7 Gillade utförseltullen för sparrar. Hr Brinck önskade att den kongl. propositionen heldre uteblifvit än att framkomma i detta skick, och trodde att den kongl. rådgifvaren, som kontrasignerat densamma ej gjort sig fullt reda för hvad landets väl kräfde. — Tal. framdrog exemplet af klädesmanufakturen, såsom bevis på huruvida tullförbud utgör något skydd. Stockholms många kladessabriker haf.a försvunnit, i Norrköping hafva, om man får tro kom merskollegii berättelser, fabrikernas antal sjunkit och arbetspersonalen minskats. Är det med sådana fakta man vill bevisa nyttan af förbuden? Papperstillverkningen deremot, som aldrig skyddats af något förbud och som täflar med utlandet endast i hägnet af en högst måttlig, en lagom tull, har den gått framåt eller tillbaka? Samma vittnesbörd bära spinnerier. På den tid då de arbetade under ett skydd af 8 å 12 sk., voro de få; men sedan tullen blifvit nedsatt och råämnet fått fritt inkomma, hafva stora spinnerier uppstått, och i stället att förut millioner skålpund importerades, så införes nu obetydligt. Likaså porslinfabrikerna. Hvar och en vet hvad vårt porslin var på den tid förbud och höga tullar qvarstodo och hvad det i jemförelse dermed är nu. Denna industrigren har gått framåt på ett sätt som är högligen glädjande. Man kan af alla dessa exempel hemta en lärdom, huruvida näringarna frodas och förkofra sig under förbudssystemet. iskilliga industrigrenar finnas visserligen, uti hvilka individerna skörda fördelar af förbudens bibehållande; men dessa fördelar äro aldrig det allmännas. Är det väl billigt att för några få individer hela folket skall beskattas på sina nödvändighetsvaror? — Hvad angår artikeln siden, så erkänna idkarne sjelfva att förbuden kunna borttagas, och ingen har förnekat att ett måttligt skydd må finnas. Endast den som vill gagnera och må väl yrkar nu på förbudens bibebållande. Likaså lurendrejaren, som i bredd med prohibitisten vill hvila tryggt på sina lagrar. Annat är förhållandet med konsumenten, som måste skatta till dessa gynnade intressen. Och till hvilka olycksbringande följder för talrika familjer leda icke de lagöfverträdelser, som äro en följd af prohibitifsystemet. Nedsättas deremot tullarne, så att arbetaren får sina nödvandighetsvaror till ett billigt pris, kan äfven hans knappa inkomst lemna ett öfverskott, och då han finner att han genom sparsamhet kan förskaffa sig trefnad, skall han ock, till båtnad för sig sjelf och samhället, sträfva att förkofra sig i materielt och höja sig i sedligt hänseende. — Talaren gillade och försvarade vidare hvad hr Schwan yttrat om sambandet mellan bränvinsbränningens inskränkning och spanmålstullens nedsättning. Han ville nu ej upptaga tiden med en mera genomförd granskning af den kongl. propositionen, men beklagade att K. M. skall vara omgifven af rådgifvare som ej synas lyssna till landets önskningar, ty talaren ville ej tro att de, då de mottagit detta höga förtroende, sakna sakkännedom och förmåga: gällande detta talarens yttrande isynnerhet föredraganden i finansärenderna. — Men då således de uärda förhoppningarna ej blifvit realiserade, måste Rikets Ständer taga frågan i sina händer, och det tillkommer i främsta rummet bevillningsutskottet att lösa henne på ett sätt, att industrien, handeln och landets val derigenom främjas. Om utskottet så gör skola säkerligen Rikets Ständer sanktionera dess förslag, och det återstår då alt se hvad konungens rådgifvare, i hvad på dem ankommer, skola göra för att lägga slutstenen på verket. 3lliiili m )