ösverraskas af döden och inslumra med denna tanke. En dag sutto vi som vanligt på denna klippa och fröjdade oss åt den milda luften, violernas doft, foglarnes sång och isynnerhet åtgökens galande, — ty alla skogens foglar voro oss bekanta och flögo oss ofta till mötes, då vi kallade på dem; — vi lyssnade äfven med en så innerlig glädje till dånet af den genom solstrålarne lösryckta isen, som med ett pipande ljud glider utför bergen och till den vaggande rörelsen af Arveyrons böljor, som bortdog nästan vid våra fötter, att en viss dunkel förkänsla af vår lyckas obeständighet samtidigt uppfyllde oss med oro och fruktan. Vi makade oss helt nära hvarandra, vi höllo hvarandra omfamnade, liksom man velat åtskilja oss och började båda utropa: alltid, alltid! — Jag kände, att Eulalia knappt andades och att hon behöfde lugnas med all den förmåga mitt mod kunde gifva mig. — Åa, min Eulalia! sade jag, huru kan verlden, som tror oss så olycklige, dömma om den lycksalighet, vår ömsesidiga ömhet skänker oss? Hvad skola vi bekymra oss om detta löj liga, bullrande sällskapslif, der så många stridiga intressen, som alltid skola förblisva okanda för oss, motarbeta hvarandra! Naturen har gjort tusen gånger mer för oss, än erfarenhe