läta mig att på nytt hafva framkallat en saknad, som ni känner så djupt. — Det är icke ni, som framkallar den, svarade Gervais. Den har icke lemnat mig ett ögonblick, och jag skulle föredraga döden framför att förlora minnet af denna saknad. Mitt egentliga väsende utgöres just af min smärta, och jag finner den lättare att bära, när en smula välvilja lättar den börda, som ensamheten gör så tung. Ack, fortfor han leende, de blinde äro pratsjuka, och man hör så sällan på mig. Jag hade icke släppt Gervais hand. Han förstod att jag hörde på honom. — Dessutom, sade han, uppsylla icke alla mina minnen mig med bitterhet. Stundom försätta de mig helt och hållet tillbaka till den försvunna tiden: jag inbillar mig då, att min närvarande olycka blott är en dröm, och att intet sannt slnnes i mitt lif, utom den lycka jag förlorat. Jag drömmer, att hon sitter vid min sida, något längre bort än vanligt och tiger, emedan hon är fördjupad i en betraktelse, som icke är fremmande lör vår kärlek. Ol! om det eviga lif, som Gud förbehällit de goda, blott är en oändlig förlängning af den ömmaste känsla, som rört sig inom dem här nere, hvilken lycka måste det icke då vara att