Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1854, sida 3

— 0 0 8— Nordvest-passagen. (Forts. fr. N:o 27.) Snart kommo tvenne af de anseddaste Eskimoerne ombord, sedan de gjort allt hvad de kunnat, för att lugna sina uppbrusande landsmän. Man sökte öfvertyga dem att olyckan var ett slumpens verk, och att geväret var laddadt endast lör att dermed skjuta fåglar, men icke menniskor. Sedan de tvenne sändebuden med största möda blitvit öfvertygade härom, återvände de till byn, för att söka återställa lugn och förtroende. Anlände till det ställe, der liket låg, sunno de det omgifvet af en stor hop folk, hvaribtand de äfven sågo den aslidnes hustru och närmaste vänner; lyckligtvis hade han inga barn. Alla sutto och tycktes uppmärksamt lyssna till en chefs tal. Derpå undersökte de kroppen, invecklade den i några doshjortskinn, som tillhört den döde, lade honom på en släde, hvilken drogs af enkan och fyra man, och sålunda förde de honom öfver hafsviken till begrafningsplatsen på Cap Barrow. I fem dagar sörjde man honom, allt arbete upphörde inom stammen. Man tillät icke engång qvinnorna att sy, och den aflidnes familj måste på det strängaste afhålla sig från allt umgänge med andra under dessa fem dagar. Några infödingar kommo tillochmed till skeppet och bådo kaptenen att icke tillåta sitt folk att arbeta med hammare under dessa dagar, och hr Maguire samtyckte dertill, i hopp att kunna återknyta det förra vänskapliga förhållandet. Kalsatringen afbröts och flaggan hissades på half mast, liksom vid en hög persons död. Emellertid herrskade den största gäsning inom stammen, den delade sig i tvenne partier, ett hämndparti och ett försoningsparti. Men cheferne voro det sednare partiets anhängare. De använde allt sitt inflytande för att bibehålla fred. De uppmanade kaptenen att utdela mycket skänker ibland deras landsmän för att lugna dem. De medförde ombord offrets enka, en ganska behaglig ung qvinna, hvars djupa sorg alldeles icke tycktes vara tillgjord. Genom välvillig uppmärksamhet vann man slutligen den stackars enkans bevågenhet, så att hon förklarade sin ledsnad öfver skeppets snart förestående afresa. Oaktadt alla slags vänskapsbetygelser, hotade dock infödingarne någon tid derefter att anfalla skeppet, och det var endast åsynen af de emot dem riktade kanonerna, som höll dem tillbaka. Man kan lätt tänka sig med huru stor otålighet Engelsmännen afvaktade stammens afresa till den årliga mötesplatsen för dem och för med dem i vänskapligt förhållande stående stammar. Länge hade kapitenen, ehuru förgålves, sökt tillfälle att låta sina båtar göra en upptäcktsresa till Cap Lisburn. Ändtligen den 4:de Juli började Eskimoerne att sätta sin afresa i verket. IIvvarje familj tillbragte den sista natten i snön nära skeppet, för att ända till sista ögonblicket hafva tillfälle att tigga. Kapitenen behandlade dem med storsta välvilja, lemnade dem smärre skrifter att utdela ibland Eskimoerne på ön Barter och dessutom såsom skänker tobak och brillantknappar, tillverkade i England för polar-expeditionen, och med nödiga upplysningar graverade i metallen. Slutligen uppfylde man ett gammalt löfte, i det man gaf den gamle chefen krut, som han begårt ända sedan första sammanträslandet. Eskimoerne begålvo sig på väg och hr Maguire följde dem på ett visst afstånd, för att möjligen kunna uppsnappa något, som kunde blifva till nytta vid de utflykter, som han beslutat att låta sitt manskap företaga. Han såg umiaks placerade på små slädar, dem man drog med sig med stor lätthet. Största delen af deras bytesvaror (i synnerhet utgörande hvalsisktran) var lastad på små sladar, hvilka fördes af qvinnorna. Marschen var snabb, men ofta afbruten af halter, under hvilka man rökte och åt i ymnighet. (Forts.) HORnRAAOAAA 2 ln arv