D GAFA Ai3. VO 1i1111— 111001 Norge, m. m. samt slutligen de tvenne vigtigaste vid Riksdagen afgifna motioner i ämnet, al hr Schwan och hr L. J. Hjerta. Enligt löfte vilja vi i dag referera de hufvudsakligaste af trenne andra ifrån industriidkare i Stockholm och Götheborg utgångna ansökningar till Kongl. Majt. rörande mera enskilta delar af tulltaxan. Dessa ansökningar äro: I Af Almedahls Linspinnerioch Väfveri: . Fabriksbolag om afskaftande af införseltullen å lin. Denna petition innehåller flera märkliga punkter. Så förekomma i ingressen några vigtiga satser, hvilka det är ovanligt att få höra uttalade från Fahrikanterna sjelfva, men hvilkas sanning svårligen torde kunna bestridas. Bolaget (Almedahls), heter det, Åär långt ifrån att dela den tanken, att fabriker i ett land äro nyttiga, om de skola upprätthållas genom direkta eller indirekta prohibitioner och existera, så att säga, pa statens budget, genom en orättvis beskattning på alla förbrukare; och lika långt ifrån är bolaget att för dess egen fabriksanläggning hysa dylika anspråk, till hvilka, efter bolageis öfvertygelse, ingen klass af näringsidkare i samhället, den må drifva landtbruk eller bergsbruk, fabrik eller handtverk, är såsom sådan berättigad. Det tillhör hvar och en, att genom eget arbete, egen fit, omtanka och hushållsaktighet upprätthålla sig och de sina, förkofra så vidt möjligt sin ställning, och sätta sig i tillstånd att såsom menniska och samhällsmedlem uppfylla sin bestämmelse, men icke att genom något af Staten utverkadt, såkalladt skyddr söka tillskansa sig rättigheten att lefva på andras bekostnad. Staten enaam, tillvarande för allas skull, har rätt att grunda sin tillvaro på skattebidrag; icke så den enskilta medborgaren, hvad näringsyrke som helst han må hafva omfattat. An mer: lika lifligt som bolaget är öfvertygadt om tättsvidrigheten af dylika taxor och skatter, dem den ena medborgarklassen uttager af den andra; icke mindre liflig är bolagets öfvertygelse om deras skadlighet, ej blott i det att de tillskapa söndring, tvedrägt och afund i stället för den samdrägt och harmoni emellan alla intressen, som just utgör samhällets väsende, utan ock deiuti att de förvilla de allra vigtigaste rättsbegreppen och vänja den enskilte medborgaren och hela klasser af samhällsmedlemmar, att på orättvisor och utpressning från andra grunda sin utkomst, men icke på egen omtanke, verksamhet och företagsanda. Framförallt äro dock dylika uti form at höga tullafgifter utgående taxor och skatter, enligt bolagets innerliga öfvertygelse. skadliga för fabriks-idkarea, emedan de allra flesta fabrikater äro af den beskaffenhet, att de med ojemförligt större lätthet an landtbrukets och bergsbrukets tunga och skrymmande produkter låta sig Inpraktiseras i landet, utan att de å dem stadgade tullafgifterna erläggas; hvarföre ock det skydd genom höga tullafvgifter, som åt fabrikanten lofvas af staten, i de allra flesta fail endast utgör ett bedrägligt löfte, hvilket statens styrelse, oaktadt bista vilja ej är i stånd att uppfylla, och som allenast lockar till lagöfverträdelse och laeförakt. I full öfverens stämmelse med dessa grundsatser förklarar ock bolaget öppet: att det sjelf anser de å Linfabrikaterne, Garn, Tråd och Väfnader, uti nu gällande tulitaxa stadgade införselsafgifter allt för höga, och att bolaget har ingenting emot, utan sjelf önskar dessa tariffsatsers bå de förenkling och nedsättning — allenast med det vilkor, att bolaget såsom fabrikant får skydda sig sjelf och befrias ifrån den förtryckande, på all stats-ekonomisk princip, likasom på all rättsgrund blottade tara eller skatt, som bolaget, uti den orimligt höga tullafgiften å utifrån infördt Lin, nödgas till inhemska linproducenterne erlägga. Härefter visas huru tullen å lin i 1731 års tarilff ej var belagd med mer en åttond dels procent af värdet, hvilket 1782 höjdes till 5 sk. 4 rst. bko per lispund hvilket åter i 1816 års tulltaxa ytterligare höjdes till 12 sk. 3 rst. bko per L, med half tull vid införsel från Fionland. Men vid 1823 års riksdag, då jordbruksintresset anslöt sig till prohibitismens åsigter, hvilka förut omfattat endast fabriksväsendet, höjdes tullafgiften å ohäckladt lin i ett slag till 21 R:dr 41 sk. per Sk-, eller l R:dr 44 sk. bko per L, hvilket 1826 stegrades till I R:dr 8 sk. per I. Y., hvarjemte to lagsfriheten upphäfdes, så att den effektiva införselasgiften å Lin här i Götheborg sedan dess utgått och för närvarande utgår med 1 R:dr 20 sk. bko per LZ, packhusoch vågpenningar oräknade. Nu inträder frågan: har Svenska linkulturen vunnit på detta ,skydd? Har den sedan 1824 och 1826 utvecklat sig till någon betydande grad? Svaret härå är, att under det, genom en nitisk landshöfdings försorg, linodlingen i Norrland s og rot och begynte florera, under de låga, ytterst låga tullsatserna å infördt lin, så har den, på de sednare 30 åren, mera afän tilltagit. Tillgången på lin inom landet är knapp ofta otillräcklig, och den inhemska marknaden dermed ytterst illa försedd. Ännu sämre står det till med varans qualitet. Det svenska linnet kan alls icke användas till finare garnsorter: det mesta endast till gröfre garn. Med anledning häraf yttras i petitionen: ;Monopoliet har på linodlingen röjt (utöfvat?) samma döfvande och försoslande inslytelse, som denna olycksaliga skänk alldrig förfelar att utöfva, hvarhelst och till hvilken som helst den må gifvas.Cadan dat sgsjangda hlifvit vicadt att dan