Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1854, sida 2

, 8 Å Korrespondens från Berlin, Aftonbladet med sista snällposten meddelar stt bref från Berlin, dateradt d. 18 Jan., af fölande ganska märkliga innehåll: Ajla sinnen befinna sig här för närvarande i en stark jäsning, under ovissheten om hvad parti vår regering kommer att taga vid den förväntade europeiska krisen; och det är intressant för en någorlunda lugn åskådare att iakttaga de olika känslor som härvid uppenbara sig. ofvens politik i denna fråga synes ej öfverensstämma med folkens. De sednare, åtminstone är det så hos oss, hysa en stark farhåga för och motvilja mot Ryssland, under det hofpartierna på sina ställen tyckas vara nästan mer ryskt sinnade än czaren sjelf. Motivet är öfverallt detsamma vid dessa motsatser. Folken se i Ryssland en fiende till den menskliga och borgerliga friheten, och en beskyddare och befordrare af slägtets sörknutande och sorslafvande, under det hofven i Ryssland se en förmur emot revolution och betrakta czaren såsom engeln med det brinnande svärdet, som bevakar den kyrkliga absolutismens och junkrarnes paradis. Detta här nämnda tänkesätt uppenbarar sig också ohöljdt i vår så kallade Kreuz-zeitung, junkerpartiets blad, som helt uppriktigt förkunnat oss att hvarje royal och kristligt sinnad man måste vara ryskt sinnad, derföre att den revolutionära och kristna massan är turkiskt sinnad — iy det hörer till denna tidnings och de likasinnades politik, att gifva enhvar som sträfvar för reformer i demokratisk anda, benämningen okristlig, otrogen, o. s. v. Den orientaliska frågan har härigenom, märkligt nog, blifvit förvandlad till en partifråga i Europas stora strid om sina statsformer. Det rätta eller orätta af frågan i och för sig sjelf träder dervid i bakgrunden; ryssarnas brutala väldsamhet och opåkallade anfall tages ej i betraktande; det handlar blott derom att revolutionen icke må få en ny tillflyktsort i Konstantinopel och derifrån utbreda ny oreda. För denna sak förgäter bofvet och de maktegande statsmännen allt annat; men man hoppas här, att det må vara annorlunda i Sverge, på hvilket Tyskland nu har sina blickar med stor uppmärksamhet fästade. Under sista veckan har här gått ett rykte att konungen ämnade abdikera och lemna regeringen åt sin bror prinsen af Preussen, för att komma ur dilemman mellan vissa löften, som han förmenas hafva gifvit kejsar Nicolaus i Warschau och Potsdam å ena sidan, och sina ministrars föreställningar samt det allmänna tänkesättet å den andra, hvilket likväl ännu alltid hos oss utgör en makt, emedan det stödjer sig på den allmänna bildningen. Prinsen af Preussen, som förr ansågs mera absolutistisk än konungen, tros nemligen hafva blifvit till en viss grad omvänd af sin gemål, så att han nu skulle vilja upprättbålla en konstitutionel statsförfattning, hvaraf dercmot den svaga återstod, vi ännu äga, skulle gå alldeles under genom en anslutning till Ryssland. Ett krig för Ryssland mot vestmakterna, skulle i närvarande ögonblick ej blott förorsaka den förfärligaste oro och den mest hotande ställning för lugnet inom landet bland Tysklands befolkning, det skulle äfven gifva åra materiella intressen ett dödligt vår; och naturaliteten, så länge den kan bibehållas, är således i första hand en nödvändighet, hvarförutan konungen, som troligen icke abdikerar, emedan man ej tager ett sådant steg annat än i den mest trängande nödvändighet, är af ett alltför fredligt sinnelag, för att ej af egen böjelse i det längsta undvika kriget. Det påstås för öfrigt att ministerpresidenten emot den framträdande förkärleken för Ryssland och emot tanken på en allians med denna makt uppställer den sannolika påföljden, att en anslutning till Ryssland genast skulle föranleda Belgiens och Rhenprovinsernas ockupation af fransmännen, hvarigenom Preussen ensamt skulle få draga hela tyngden af kriget på den sidan, då Österrike skulle få nog att syssla i Italien och Ungern. Visst är också, att de höga herrarne hafva all avledning att bälva för ett krig under sådana kombinationer, så, som det nu ser ut i Uessen, Baden och i många andra orter. Olyckan för monarkismen är, att den förlorat folkens aktning och vördnad genom brytande af gifna löften och genom förföljelseanda, då likväl ingen statssorm så mycket som denna behöfver folkens tro på rättsinne, kärlek tlll sanning och oväldig domarevärdighet. Ett märkbart resultat af den närvarande ställningen har emellertid gjort sig gällande nästan lika hos alla. Äfven med olika åsigter om den ryska politiken har nemligen äfven hos många som ej älska denna, kejsaren af Ryssland gällt såsom ett utmärkt hufvud, och på visst sätt sasom en stor och ifrån sin synpunkt mycket klok regent; men denna tanka har nu på ett märkvärdigt sätt helt och hållet försvunnit, då det lis