som om den blifvit bunden ester ett snöre, sjelf såg hon så täck ut, då hon höll kornet i sin samn och axen böljade öfver hennes hufvud, som alltid var insvept i en duk; hon bar beständigt en röd kjol och från höfterna till halsen betäckte det tätt åtsittande linnet de vackraste former, som lätt och otvunget utvecklade sig allt efter som hon reste sig upp eller böjde sig ned. Detta bemärktes tillochmed af den gamle Gottfred, som ännu oaktadt sin framskridna ålder, med lätthet kastade kärfvarne upp på vagnen. Det var ett lif derute på marken! Det var liksom vagnarne växte upp ur jorden, flickorna flåsade, gossarne smällde med sina piskor, man lånade vidjor af hvarandra, man ropade till hvarandra vid utoch hemkörningen, man tackade Gud, prisade de tunga kärfvarne och drack hvarandra till. Vid dylika tillfällen glömmer man för en stund alla passioner och menniskorna äro mot hvarandra som barn på en och samma moders knä. Egaren af stora landsträckor och daglönaren, som blott får en ringa dagspenning, äro för ett ögonblick jemnlikar, ty arbetet gör alla lika, och den måltid man intager på Guds gröna jord och den dryck man tömmer ur den gemensamma bägaren, är en kärleksmåltid, som helgar sig sjelf. Den gamle Gottfred gaf sina