Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1854, sida 2

på fältet, der hjulen rulla ljudlöst och man kör med fullt lass tillbaka, för att på nytt skynda ut till de vinkande kärfvarne. Till och med mattimman, som eljest hålles så samvetsgrannt, assardas ute på fältet i ilande fart, huru mycket man än å ömse sidor uppmanar hvarandra att icke förhasta sig. Men det är just det vackra i menniskonaturen, att hjertat aldrig slår gladare, att ett godt och muntert ord aldrig verkar mera upptriskande, att maten aldrig smakar bättre och att man aldrig är mera böjd att sluta sig till sina medmenniskor, än under en dylik ifrig och ansträngande verksamhet. Ålla dygder, alla lifvets fröjder likasom uppspira ur denna verksamhet, och den urgamla förbannelsen förvandlas till en välsignelse, ty menniskan blir först åter menniska genom att äta sitt bröd i sitt anletes svett. Liksom morgondaggen hvilar uppfriskande på blommor och grässtrån, så kände också alla de, som från Gottfreds hus skyndade ut på marken med lior och rässor, sina hjertan vederqvickta. Bläsi gick före med karlarne, qvinnorna följde efter med korgar och krukor. (Forts.)