Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1854, sida 3

hals och tryckte en kyss på hennes läppar, men hon slingrade sig isrån honom. — Håller du icke också af mig? ÄHvarför gråter du då nu? Hvarför gråter du? srägade Bläsi med darrande röst. — Ack, Bläsi, började Erdmuth slutligen, det är icke rätt, du handlar syndigt! Vi måste skiljas åt, skiljas för evigt! det får icke vara. — Hvad får icke vara? — Jag har aldrig velat tillstå det för mig sjelf, och nu törs jag det heller ej; men tänk du heldre, att jag är död för längesen. — Rej, det vill jag visst inte. Säg rent ut, om du vill ha mig eller ej? — Ack Gud, jag kan icke säga dig, hur mycket jag håller . . . Hon omsamnade honom, och länge sutte de så slutne i hvarandras armar, hela verlden var glömd och de hörde intet annat, än sina hjertans slag och sågo intet annat, än in i kvarandras trofasta ögon. Bläsi var den förste som återkom till besinning och han sade: — Vill du ännu hem? — Ja, jag måste. (Forts.)