icke tåla att det sker. Du tillhör oss och icke dem i Leutershofen och du skall icke saga om oss, att vi förskjutit dig. — Det säger jag icke, och det vore ju ej heller sannt. — Det menar jag också icke, men du förvillar mig alldeles, ty du pratar så hit och dit, att jag alls inte vet hvar jag är hemma... — Godt, jag skall vara alldeles tyst, så kan du tala ensam, sade Erdmuth. Bläsi gned sig i händerna och syntes öfverväga noga; derpå sade han: — pu skulle helt simpelt hålla dig till oss; jag vill icke säga något emot din familj, men det ser du nog sjelf, att vi äro helt annat folk och du borde gladja dig öfver att ha sådana vänner. Tycker du inte att jag har rätt? — Jo visst. Men tillochmed om min far sutte på tukthuset, så ville jag icke äta nådebröd hos någon annan; jag ville förtjena mitt bröd och behålla min heder för mig sjelf. — Det är mycket rätt! den stoltheten har du efter vår familj, ty du tillhör oss; men du behöfver icke tjena, tvertom. Den som bara visste, om du . . . jag håller af dig af allt mitt hjerta och jag skulle aldrig kunna mista dig ... Han slog sina armar kring hennes