af dig, att du berömmer din far och jag tror gerna allt hvad du säger, men den andre är min far och jag kan icke tillåta att ... — Det är rätt, och just sedan jag hört det, har jag fått helt andra och goda tankar om dig. Men det var icke om detta vi nu skulle tala. Nu sitta vi bredvid hvarandra, som om vi alls icke hade några föräldrar och vore alldeles ensamme i verlden . . . Bläsi tvärtystnade och torkade svetten från pannan. Erdmuth såg ned framför sig och frågade: — ÄUvarför talade du då icke ett enda vänligt ord till mig, då jag kom in i byn? — Emedan jag trodde, att du skulle stanna hos oss och då hade det ju alltid varit god tid dertill; jag ville dessutom icke göra för mycket deraf genast. Du har hela mitt lif igenom plågat mig tillräckligt, alltsedan den gången då du kastade körsbären efter mig; jag önskade du hade känt . . . Med den venstra lilla handen böjd kring hakan såg Erdmuth med ett flygtigt småleende på Bläsi och frågade: — Hvarför är du då nu annorlunda sinnad — Emedan du nu vill göra slut på alltihop och lemna oss i fiendskap; det är icke rätt af dig, det är icke vackert . . . jag kan