Vill du höra på hvad jag har att säga dig lugnt och tåligt och vill du låta mig tala till punkt? — Du har ju ännu icke haft bevis på att jag icke med lugn kan höra på allt, som man kan åhöra lugnt. — Det kan gerna vara att du har rätt, sade Bläsi, i det han satte sig bredvid henne, men låt nu allt gammalt vara glomdt. Jag har något helt annat att tala med dig om. Ser du, hundrade gånger har jag önskat mig att få sitta bredvid dig och språka med dig så lugnt som nu; hundrade gånger har jag inom mig tänkt, att vår Herre ändå måtte vara bra nådig och barmhertig, då han icke straffat oss för det vi, som äro så nära slägtingar, lefva i fiendskap med hvarandra, och hundrade gånger, då jag mött dig, har jag velat be dig stanna, men du har alltid varit så trotsig och så stolt .... — Jag? stolt? afbröt honom Erdmuth med ett bittert småleende. Blasi fortfor: — Du är min enda slägtinge på fädernet och hjertat har ofta vändt sig i bröstet på mig, då jag sett dig och icke vågat tala med dig. Och min far sedan; han säger väl icke mycket, men han är genomgod, du känner ho nom alldeles icke, och din far .. . — Tala icke om honom; det är rätt gjordt