nom denna artikels frigisvande skulle säkert mångsalldigt ersättas af den vinst, åkerbruket derof komme att hemta, sedan artikeln blefve mera känd för ifrågavarande ändamål. . Skulle utskottet likväl ej vilja gå in på fullkomlig tullfrihet, så föreslår jag åtminstone att föreskriften om behofvet att begära tillstånd hos konglj kommers-kollegium må försvinna, och tullen nedsättas till 3 sk. per lispund, då det synes vara fullkomligt säkert, att en vida större inkomst, än för närvarande, innan kor deraf skulle uppstå. Jag skulle vid samma tillfälle gerna vilja föreslå tullafgiftens borttagande eller nedsättning till ett myeket lågt belopp äfven å salpetersyradt kali eller vanlig salpeter, då denna vara kunde genom handeln erhållas för halfva priset af hvad staten nu derför betalar i lösningspris och hälften af hela lösningssummans belopp således är bortkastad för det välmenta syfte målet att med årlig uppoffring bibehålla tillverkningen inom landet, under det de enskilde landtmän, som samla och upplägga sin amoniakhaltiga jord för salpeterberedning, troligen skulle hafva en större slutlig behållning genom att använda denna jord till gödningsämne, än hvad den nu lemnar dem. . Moed kännedom om den fördom som ännu hos mänga råder emot en förändring härutinnan och de i min tanka ogrundade sarhågor man vid förra riksdagar hyst för rättigheten att införa den billigare salpetern från de sydligare länderna, hvarmed utan tvifvel den inhemska monopoliserade och med uppoffring för staten underhållna saltpetertillverkningen härstädes skulle upphöra, ber jag emellertid endast att nu, likasom vid en föregående riksdag, få hemställa frågan om en förändring af systemet härutinnan till höglofi. bevillningsutskottets egen benägna pröfning, utan något bestämdt förslag, öfvertygad att den tid en gång skall komma då man inser det felaktiga i den hittills följda bushållningen. Bland halffabrikater för våfnadsslbjden har jag för hvitt bomullsqarn vid en föregående riksdag, år 1840, tillåtit mig föreslå nedsättningen å införselstullen till Tre skillingar banko skålpundet, och tror mig hafva anledning att ännu vidhålla detta förslag derföre, att det synes mera ändamålsenligt för de inhemska bomullsspinnerierna att nöja sig med en något mindre förtjenst, än att genom en högre skyddstull locka till anläggning af flera nya spinnerier inom landet, hvilka genom konkurrensen sins emellan måhända snart nog alla skulle drifvas med förlust och sålunda sto, ra kapitaler vara fruktlöst bortkastade, hvilka på andra håll fördelaktigare kunnat användas. Såsom delegare och ledamot af direktionen för det bolag, som e:er det för närvarande största spinneriet i riket, torde jag få nämna att den här gjorda framställningen äfven delas af de öfriga ledamöterna af samma direktion. På fårgadt bomullsgarn borde i följd häraf tullafgiften äfven nedsättas, för alla färger lika, till 8 skillingar. Af denna vara, med undantag af turkiskt rödt, infördes sistl. år 1852 endast 15544 skalpund. För kammullsgarn, ofärgadt, otvinnadt eller odubbleradt, föreslår jag likaledes vördsamt en nedsättning i tullafgiften från 6 till 4 skillingar pr skålpund. Den större qvantitet, 14,743 skålp., som sistlidet år blifvit införd af denna vara, visar behofvet af dess användande, och det behöfver ej vidlyftigt omordas, att det för både husoch tabriksslöjd, är vigtigt att erhälla så billigt pris, som möjligt på garnet. Härtill kommer, att lyckligtvis ännu inga kammullsspinnerier finnes inom landet, som behöfva vidmakthållas genom skyddstull på utländskt garn af samma slag; och den som känner de stora svårigheter och många vilkor, som äro förenade med tillverkningen af kammullsgarn, skall med temlig visshet kunna förutsäga, att ett sådant spinneri icke här kan med fördel införas på en mansålder, då England egentligen inom landet eger de slag af sår, som producera den för kammullsväfnad jenligaste ullen och der kammnings-operationen blifvit ett slags folknäring inom den provins Yorkshire, der kammullsfabrikerna egentligen äro belägna, redan härigenom har en afgjord öfvervigt i detta slags tillverkning. Deremot synes det icke möjligt att väfnadsindustrien för ylleoch halfyllevaror, hvari kammullseller redgarn ingår, kan komma att betydligt utvidga sig äfven i Sverige, och staten snart erhålla ersättning i en ökad förtullning å garn, om ock den närvarande tullafgiften nedsättes till hälften. Hvad Kardullsgarn beträffar, som begagnas till klädesfabrikerna, så bör tullafgiften deraf i någon mån bero på, huruvida tullafgiften på ull kan försvinna, på sätt jag förut tagit mig friheten föreslå. För sådant fall och om man äfven öfverhufvud antager 25 proc:s afgång på ullen före dess spinning, synes 5 sk. skålp. såsom skyddstull böra utgöra ett fullt tillräckligt premium för den, som spinner till försäljning. För den, som spinner till eget behof eller i ändamål att sedan använda garnet till väfnad, bör en sådan uppmuntran att sjelf tillverka sitt garn vara mer än tillräcklig. Om åter någon. införseltull fortfarande bibehålles på artikeln ull, så anser jag, enligt hvad nu är anfördt, tullen på garn motsvarande böra bestämmas med högst 5 skillingars förhöjning utöfver tullen på artikela ull. Af kardullgarn hafva sistlidet år endast införts 101! skålpund, hvilket utvisar att den närvarande tullen utgjort detsamma som förbud å en artikel, som dock för så många fall kunde behöfva användas af enskilda för hemväfnader. Att en förändring häruti är af behofvet påkallad, röjes också deraf, att ingenstädes i handeln finnas några ständiga, än mindre några sorterade lager af ullgarn, då man nemligen icke diträknar sefirgarn, eller andra af sådant slag som nyttjas till broderi eller tapisseriarbeten, under det deremot bomullsgarn utgör en af de större handelsartiklarne. Linnegarn, ofärgadl, synes vara i ännu större behof af nedsättning i tullafgiften från det nuvarande orimliga beloppet af 24 skillingar banko pr skålp. Med detta är samma förhållande som med ullgarn, att det icke är föremål för någon större sorterad handel, men sannolikt kunde blifva det om tullen nedsattes åtminstone till hälften eller 12 skillingar, hvilket jag sålunda vågar föreslå. En sådan nedsättning är icke så betydlig, att den kunde i någon väsendtlig mån inverka till skada för den inhemska spånadsindustrien, men deremot skulle tillfället att genom handeln förse sig med — — T— OO —