sig icke förstå konsten att hushålla. Besinna dig åtminstone i ännu ett års tid, eller så länge du sjelf vill. Du kan bli hos mig, eller vistas på något annat ställe under tiden. Med en beundransvärd fasthet och raskhet mötte Erdmuth alla hans invändningar; slutligen kom Gottfred fram med den aslidnas bröllopsdrägt och berättade med darrande röst hurusom Cyprian sålt den och huru Gottfred köpt densamma, för att engång skänka den åt Erdmuth på hennes bröllopsdag; men då Erdmuth påstod, att fadren icke sålt halskedjan, stampade Gottfred i golfvet af förargelse öfver hennes envishet, men fattade sig ännu en gång och besvor henne vid hennes mors minne att denna gång lyda honom och icke sadren. Då Erdmuth fortfor att vara ståndaktig, förändrade sig plötsligen Gottfreds uppförande och han skrek med hes röst: — Godt, så gå, gå! men det svär jag, att har du förnekat mig, så förnekar äfven jag dig och det för alltid, för evigt! Du är hädanefter för mig död och begrafven och gräset gror öfver dig. Gå!. Rösten nekade honom vidare tjenst och han kunde icke säga mer. Hustrun, som tillikamed Bläsi och båda systrarne ute i köket lyssnat till samtalet, inkom nu och jemrade sig, att Gottfreds åkomma, hvaraf han en gång för