de mot hvarandra, hade förhållandet blifvit annorlunda. Det är en förunderlig erfarenhet, som många gånger bekräftats, att barn af fiendtliga fa miljer på ett egendomligt sätt upptaga föräldrarnes strid och öfverföra den på lekplatsen. Man hade på det strängaste förbjudet den lilla tioåriga Erdmuth, som var ett raskt och vackert barn med faderns mörka ögon, att sätta sin fot inom Gottfreds dörr; hon tordes icke en gång hälsa på någon af familjen, ja hon hörde både dag och natt blott de fulaste saker om sin morbror, likasom han endast ginge ut på att skada hennes far. En gammal qvinna i huset, som tjenat hennes aflidna mor och som hette Gertrud, hade sökt förklara för henne huru saken egentligen hangde ihop; men barnet förstod blott, att de voro fiender och hon älskade sin far, som alltid var så god och vänlig emot henne, öfver allt annat; härtill kom äfven, att stjufmodern också alltid var vänlig och mild mot henne, ja hon gaf henne ständigt små skänker och kallade henne aldrig annat än min lilla söta Erdmuth. Då Erdmuth gick förbi sin morbrors hus, såg hon ned framför sig och skakade trotsigt sitt lilla hufvud, likasom ville hon säga: Jag hälsar ändå inte på er! — Hela timmar ige