est statsmannainsigter erfordras, än t. ex. s. d. löjtnanter, ja t. o. m. mera lämpliga än vissa både hofrättsråd och landshösdingar, om hvilkas statsmannaegenskaper landet säkert fått förblifva i en lycklig okunnighet, derest de ej genom sin sjelfskrifvenhet varit i tillfälle, att uttrycka partiåsigter, hvilkas trånga och egoistiska ensidighet utgjorde den enda tänkbara Svenska de män grunden för personernas upphöjelse. Tidn. kan, om den behagar, uppleta vi mena, ty de äro ej svåra att finna; men ännu bättre vore det om de uppletades från det håll, hvarest det borde finnas ett uppmarksamt öga för förtjensten och håg att använda den, äfven om den ej vore i allt så medgorlig och eftergifvande som den förtjenst, hvilken uppenbarat sig uti de flitiga och underdåniga uppvaktningarne. Detta tillsvidare. Det långa talets korta mening blir dock alltid: Fäderneslandets välfärd fordrar ovillkorligen ett nytt system för vår inrikes politik, ett system, som för oss framåt, i st. för ett, som håmmar vår utveckling till friare, rättsenligare och lyckligare sambällsförhållanden.