nom kunde hon sitta ute på stenbänken utansör huset med sin stickstrumpa och när hon då tittade nedät gatan till morbrodens hus, då sorvreds hennes ansigte af ett egendomligt trotsigt uttryck och det var som ville hon säga: hvarföre ären J dock så elaka? Hela huset förekom henne då lika kallt, hårdt och mörkt, som jerngallren utanför fönstren, hvilka äfven blickade trotsigt ut öfver gatan. Grannens Claus, en lam gosse, som gick på kryckor, satt ofta vid Erdmuths sida och visste att berätta henne mycket om huru elak Bläsi var, ty fastän Claus ännu blott var liten, ingaf dock afunden mot Blasi honom många tankar, som eljest blott tillhöra äldre menniskor. Blasi gick förbi Erdmuth, likasom hon alldeles icke sunnes till. IIan hade en gång i hemlighet skänkt henne körsbär, men hon kastade ut dem på gatan till gässen. Då de kommo till lekplatsen, gick antingen Bläsi eller Erdmuth genast åter sin väg, såsnart den ena såg att den andra redan var der. Bläsi hatade Cyprian till den grad, att han en gång i en hel veckas tid gick med en sten i fickan, för att kasta den i hufvudet på honom, ifall han ville slå honom. Sålunda hade familjens hat slagit rot äfven i barnens hjertan. Framemot hösten kom det ett stort ark stäm