tillfälle att på lämpligaste sätt underrätta Dooneea att han ej skulle återkomma. Jag gaf en syce (ridknekt) befallning att sadla en liten klippare, som jag egde samt sade till Dooneea, att jag ville taga gossen med mig ut på en promenadrist och att hon skulle intaga en liten måltid medan vi voro ute. Det skar mig i själen att se huru föga hon misstänkte min afsigt, ty hon syntes glädja sig åt att jag visade hennes barn så mycken uppmärksamhet som att visa mig offentligen i hans sällskap. Så snart milt hus försvunnit ur sigte, tog jag vägen åt Landour, aflemnade gossen till hans lärare, tillsade min ridknekt att vara ute med klipparen tilldess det mörknat, galopperade till promenadplatsen, sammanträffade med mitt sällskap samt återvände hem omkring kl. 28. Dooneea stod väntande på oss i verandan. Hvar är gossen? frågade hon, då hon såg mig ensam återkomma. Jag svarade intet, utan steg af hästen och närmade mig henne. Fattande båda hennes händer, sade jag med den mildaste röst: Dooneca, jag har hållit mitt löfte; ni har sett er son, talat med honom, kysst honom. Nu har han återvändt till skolan. Ni måste afstå från att återse honom, såvida ni verkligen älskar honom.