Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1854, sida 2

A ——-—W—p—GaBHet:t---— — ö —— — p ) I ma af köld. hvari han hoppar ned. Man lägger sig tätt intill hvarandra med hufvudet vid sidomannens fötter, aldeles som man nedlägger sill i en sjerding. Ju tätare man ligger intill hvarandra, desto bättre bibehåller man värmen. Öfver det hela utbredas slutligen hudar. Denna berättelse påminner oss om, hvad de engelske soldaterne gjorde under återtåget från Afganistan år 1841, då de också marscherade i snö. Först sopade de bort snön ifrån platsen, der de ämnade hvila, derpå lade de sig i en krets med fötterna vända emot medelpunkten och mycket tätt vid hvarandras sida, och betäckte sig sedan med alla de täcken och klädespersedlar, söm de hade. På detta sätt bibehöllo de värmen. — Löjtnant Cresswells expedition varade en månad och försiggick i en trakt, som man förut kallat Barings-land. Han kom ända till Melville-bugten och öfvertygade sig om, att Barings-land blott är en fortsättning af Banks-land. Han måste återvända, emedan två af hans folk voro nära att omkomDe hade under vägen dödat en I björn, och då de skuro upp den, funno de i magen russin, tobak, svinfläsk och ett stycke i vaxduk. Först trodde de att ett af de andra skeppen af expeditionen var i närheten; de gjorde således eftersökningar och funno efter ett par dagars förlopp en kasse med fläsk af samma slag, som det de funno i björnens mage. Löjtnanten återkom till skeppet d 24 Maj, drottningens födelsedag, den Engelsmännen, hvarest de än äro, aldrig underlåta att fira. Försatta i denna oändliga öken utvecklade den engelska kronans trogne undersäter nationalsargerna, och artillerisalsvor väckte otvifvelaktigt sör sörsta gången polarlandens ekon. Herr Wynniatt kom tillbaka med alla man i godt behåll, sedan han tillbragt 50 dagar under talt. Han hade företagit sin expedition i det efter Prins Albert uppkallade landet, som är en fortsättning af Wollaston-land. Han var den, som kom Barron-sundet närmast. Den 24 Maj 1851 hade han hunnit till yttersta punkten för sin expedition, och genom ett besynnerligt sammanträffande hade en annan officer, löjtnant Osborne, som tillhörde den från motsatta sidan från Davis-sundet utsända expeditionen, och äfven förehade en upptäcktsresa i Wollaston-land, föregående dagen, den 23 Maj, befunnit sig endast 20 mil ifrån Investigators sjöfolk. Löjtnant Hanwells expedition gälde också Mollaston-land, emedan chefen önskade erhålla visshet, huruvida detta land utgjorde, som han förmodade, en del af fastlandet, eller om det var en ö. Han var borta i 42 dagar och återkom med den underrättelsen, att ban hade träffat en Eskimostam, för hvilken han dock icke kunnat göra sig begriplig. Kapitenen begaf sig då ut med sin ovärderlige tolk, som han alltjemt kallar hr Miertsching, för att inhemta upplysningar. De träffade Eskimoerne, hvilka utan svårighet besvarade alla deras frågor. Kapitenen hade medfört ett stort ark papper, på hvilket han hade aftecknat skeppet och ifrån detta dragit en linie till en teckning af tälten. Vildarne förstodo ritningen och fortsatte linien, i det de derjemte angåfvo flera punkter på kusten. De talade om ett stort land midt för Wollaston, som, säger kapitenen, tydligt var Amerika. Men desse Eskimoer kände det endast genom berättelser af andra sydostliga stammar, med hvilka de drifva handel; de hade sjelfve aldrig besökt det. De äro icke i besittning af något europeiskt fabrikat; bruket af jern är dem fullkomligt obekant; de betjena sig endast af koppar, som de finna i sitt hemland. De utmärka sig för sin mildhet och sina enkla seder; när man gaf dem skänker, ådagalade de ingen snikenhet, utan frågade tillochmed hvad de skulle gifva i utbyte. Deras språk är detsamma, som talas på Labrador-kusten. Kapitenen omtalar denna episod i det förut omnämnda brefvet till hans syster. Han beklagar, att Hudson-bay-kompagniet icke gör någonting för dessa intressanta stammar. O ———0— oo AT 4A Am ni ll —