misshandlades hjertslitande jemmerrop och dödsrosslingar. Hon sprang upp ur sängen och ville i blotta linnet sly ut genom porten, men der stod ju vakt, som icke tordes eller ville tilläta någon komma ut. Han motade naturligtvis pigan och sökte förmå henne att gå tillbaka in, hvilket äfven lyckades honom. Han rådde henne nemligen att åter lägga sig i sin säng och låtsa sofva mycket hårdt; detta, försäkrade han, skulle nog radda henne. Den stackars olyckliga flickan lät öfvertala sig att följa soldatens råd, isynnerhet som hon icke såg någon utväg att undkomma och följde med honom tillbaka in i huset, der hon i sin ångest åter lade sig till sängs och låtsade vara djupt insomnad. Efter fullbordad ogerning och plundring kommo de båda mördarne ut i köket och varseblefvo flickan, som de nu äfven ville döda. Den tredje soldaten sökte väl på bästa sätt att frälsa hennes lif, men förgäfves. De trodde icke på hennes sömn och den äldste af mördarne gaf henne ett dödligt slag i hufvudet med samma yxa, hvarmed de öfrige af husets innevånare blifvit ihjelslagne. Hon uppgaf ett ömkligt nödrop och nu tvingade de båda kannibalerna den tredje soldaten att sjelf fullborda mordet genom att gifva flickan det sista slaget, hvaraf hon fullkomligt dödades. De begåfvo sig nu alla tre derifrån och inkommo åter till staden, utan att ha blifvit sedda af någon menniska i Fredriksberg. Såsnart det ohyggliga mordet blef upptäckt, föllo genast misstankarne på de trenne gripne desertörerna och vakten, der de sutto fängslade, omringades och stormades af pöbeln. Bevakningen måste förstärkas, för att motstå det ursinniga folkets anfall; stenar och orenlighet kastades på soldaterna, så att flere blefvo särade. De trenne desertörerna blefvo nu utförde till mordstället gula hästeu4 och åtskilliga af grannarne infunno sig äfvenledes der samt bevittnade att de sett dem gå in i värdshuset samma afton som mordet egt rum; dessutom vittnade de af rodden blodiga händerna äfvensom blodfläckarne på deras linne och halsdukar mot de föröfrigt oskyldige. Man hyste numera intet tvifvel om, att de voro de sannskyldige;F men då de allt detta oaktadt försäkrade sig vara oskyldige, lades de på sträckbänken, der bödlarne astvingade dem bekännelse om brottet, hvilken de dock genast återkallade såsnart de blefvo lösbundI ne. Ett nytt slags tortyr påhittades nu för dessa olycklige. En hopspikad trädtafla eller skifva blef fullI lagd med spetsiga och skarpa slintstenar; de förmenta brottslingarne blefvo bundna till händer och fötter, hvarefter de kastades högt i luften, så att de med hela sin tyngd nedföllo på flintstenarne, hvarvid de jemmerligen medsoros och nästan lemlästades. Denna anblick var så hjerislitande att flera af de vakthafvande soldaterna med tårar bådo att bli aflösta från denna grufliga post och slippa vara vittnen till denna förfärliga barbarism. De verkliga mördarne lefde emellertid i all säkerhet och ingen hyste den ringaste misstanke mot dem; för att göra sig fullkomligt trygge, utspredo de det rykte, att de stackars oskyldigt pinade och misshandlade soldaterna skulle hafva yttrat att de gömt det röfvade godset samt penningarne dels i Fredriksdals-, dels i Rudersdals-skogarne. Vid det förhör, som nu företogs med de arma offren, sade de, af fruktan för tortyren, ja till allt. De fördes derpå till de anvisade ställena, hvarest naturligtvis ingenting fanns och nu börjades på nytt misshandlingarne, medelst ett obarmhertigt pryglande af deras blodiga kroppar, så att de slutligen, i synnerhet den yngste, bönföllo att ju för dess heldre blifva hängda, för att befrias från dessa grufliga plå gor; men dessa förtviflade yttrandeu hade blott nya misshandlingar till påföljd. Slutligen kom det likväl ljus i saken. Det hände sig så, att den yngste och mindst förhärdade af mördarne, som redan länge känt alla ett ondt samvetes qval, kom att stå på vakt vid sträckbänken, i det hus, der tortyren egde rum. Detta var den droppe, som kom glaset att flöda öfver. Att vara på detta ställe och se de förfärliga verktyg, hvarmed de oskyldige blifvit pinade, detta blef honom för starkt. Han kunde icke längre uthärda det och önskade blott ett snart slut på vakten, för att få lätta sitt betungade samvete. Andtligen slog aflösningstimman och utan dröjsmål besaf han sig till sina båda medbrottslingar. Han anträffade dem som vanligt i sus och dus; de höllo just på att dela rofvet samt erbjödo honom hans andel deraf; men han afslog detta, önskande dem ned i afgrunden tillika med det röfvade godset. Skyndande derifrån, uppsökte han sin löjtnant och angaf sig sjelf såsom en af deltagarne i det uti Fredriksberg begångna mordet. Löjtnanten trodde att karlen blifvit vansinnig eller var drucken och, befallande honom gå hem och sofva ruset af sig, yttrade han: du vet ju, lika väl som jag att de verkliga mördarne längesedan blifvit upptäckte och bekänt sitt brott. Soldaten svarade, att det just vore den största olyckan, att dessa stackars oskyldiga menniskor medelst tortyr blifvit tvingade att pådikta sig ett brott, hvari de ej haft den ringaste del. Derpa berättade han för löjtnanten hela förloppet af mordet från början till slutet, hvilket denne naturligtvis ahörde med största häpnad och förundran. Han ville genast låta arrestera soldaten, men denne erbjöd sig att frivilligt följa med till vederbörlig ort samt der upprepa sin bekännelse, hvilket också skedde. Saken blef anmäld för Fredrik den 4:de, som genast befallte, att angifvaren med stark bevakning skulle föras till de tvenne andre mördarnes hemvist för au få dem gripne. Detta lyckades också, hvarpå de blefvo satta i fängelse och smiddes i bojor. De tre olyckliga desertöreruna blefvo nu srigisne och erhollo ordentligt afsked från tjensten, ullikamed en ärlig pension, förutom fri läkarevård och medicin. De voro alla tre mycket illa tilltygade af sträckbänken. De tvenne äldsta lefde duck ännuu temligen länge der