Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1854, sida 1

hon qvar, ända till dess det var alldeles mörkt. Somliga misstänkte och bland dessa var äfven jag — att hon vore gift med någon europeisk officer. som skiljt sig vid henne och nu begisvit sig till dessa trakter, dit qvinnan följt efter honom; man gjorde sig icke så ringa bryderi med att söka utfundera hvems hustru hon egentligen kunde vara. Flera af gissningarne, såvida dessa voro på allvar menade, voro serdeles försmädliga, ty de hade till föremål åtskilliga äldre officerare, hvilka man icke gerna kunde förmoda ha varit gifta med denna gåtfulla qvinna. Jag hade fast besjutat att göra mig närmare underrättad om qvinnan och en afton, då de flesta promenerande dragit sig åt ett annat håll, nalkades jag heene och frågade, om jag på något sätt skulle kunna vara henne till tjenst? Hon svarade, tätt insvepande sig i sin slöja: Ja, genom att gå er väg. Hennes röst var utmärkt välljudande och det sorgliga uttrycket deri väckte mitt djupaste deltagande, då hon tillade: Jag är en stackars beklagansvärd qvinna; öka icke det sorgliga i min belägenhet genom att stanna qvar bredvid mig. Jag uppfyllde hennes önskan, efter att först hafva ursäktat mig för min närgångenhet. Flera andra personer hade försökt få närmare reda på en eller annan henne beträffande omständighet, men alla hade erhållit