Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1854, sida 2

sammansatt af ädlingar, sabrikanter och arbetare, har försökts men den har icke ledt till det åsyftade målet. FRANKRIKE. För ett par veckor sedan vidtogos i Lyon stora militära försigtighetsmått och en mängd arresteringar. Det hette, att socialisterna åter varit framme och anstiftat en komplott, som dock i tide blifvit uppdagad, så att man kunnat förekomma utbrottet. Från Lyon skrisves i Köln. Zeit. under d. 24 Dec., att om regeringen än icke behöfver befara något utbrott, så är det dock säkert, att de missnöjdes antal är ganska stort. Ibland de sysslolösa arbetarne spöka ständigt socialistiska idå r, och de utsvultna proletarerna äro ännu, såsom alltid, beredde att våga lifvet för en eller annan utsigt till en förbättring i deras ställning. Tillständet i södra Frankrike är i sanning sörtvisladt. Skördens selslående har utomordentligt sörökat fattigdomen, och arbetslönen i fabrikerna är otillräcklig till de oundgängligaste förnödenheter för stora familjer. Under de förra åren erbjöd krigareståndet en utväg, men nu är ett frivilligt inträdande i armåen förbundet med stora svårigheter. Fransmannen visar i allmänhet blott ringa lust att utvandra. Regeringen vill gerna hafva nybyggare för Algirien, men finner, oaktadt de uppoffringar den gör, icke tillräckligt arbetare för de öde landstrackorna i Afrika. I Marseille företer sig samma skådespel som annars i södern. Der hafva väl fabrikerna tillräckligt arbete, men det afhöres Gudeliga klagovisor öfver stagnationen i handeln på Orienten. Man befarar utbrottet af ett krig, hvars följder äro oberäkneliga. -— Rustningarne sortsara i alla krigshamnar och likaledes i Marseille. Äfven för landtarmåen låter regeringen förfardiga en mängd munderingsoch utredningspersedlar. TURKIET. Fredsunderhandlingarne i Konstantinopel utgöra ett stående ämne för de utlandska tidningarnes räsonnemanger och reslexioner, och vi äro nödsakade att sortsarande återkomma till desamma, ehuru vi vidblifva den åsigten, att de, såsom sakerna för ögonblicket stå, icke skola leda till något resultat. På den korta notisen i franska Monitören, att turkiska divanen eller statsrådet öfverenstämma med de 4 stormakterna beträffande vilkoren för en blifvande fred, har man grundat den förmodan, att statsrådet skulle tillstyrkt det nya Wienerförslagets antagande. Skulle nu än ett sådant antagande blifvit tillstyrkt — ty längre än till ett tillstyrkande sträcker sig väl icke divanens befogenhet, -— så synes det ej ha skett obetingadt. Det halfofficiella Wienerbladet Oster. Corr., betecknar ju såsom divanens vilkor, under hvilka den befullmäktigar ministeren till fredsunderhandlingar: Donaufurstendömenas utrymmande och rikets odfhångighet. Ett annat Wienerblad, LIoyd, vill imellertid öfver Semlin hafva bekommit underrättelser från Konstantinopel af den 22, enligt hvilka divanen skulle hafva nedlagt sin röst om fredsunderhandlingarne och öfverlåtit åt ministeren att efter bästa vilja och förstånd ensam sköta dessa, och ministeren skulle hafva beslutat att rätta sig efter de 4 stormakternas representanters råd. Sultanen skulle allaredan hafva undertecknat ett dokument i denna anda. Nu är det visserligen möjligt, att båda de nämnda Wienerbladen kunna hafva rätt, ithy att det är tänkbart, att divanen kunnat med frånträdande af sitt förra beslut tillstyrka den oinskränkta fullmakt åt ministeren, som omförmäles i Lloyd. Vi vilja äfven antaga, att så skett, då vi för detta antagande hafva ett stöd i följande tvenne fakta: Halil Pascha har utnämnts till minister utan portfölj, hvilken utnämning utgör en förstärkning för fredspartiet, till hvars ifrigaste anhängare denna statsman räknas; telegrafunderrättelser från Konstantinopel af den 22 omtala ett derstädes den 21 förefallit, men fullständigt undertryckt upplopp af Sophtas (ett slags turkiska studenter), hvilket depechen säger hafva varit föranledt af divanens fredliga beslut. Men om nu än så är, att divanen kommit till ett sådant fredligt beslut, och äfven ministeren beslutat att rätta sig efter de 4 stormakternas representanters råd, så är dermed föga vunnet för stridigheternas fredliga lösning. För att inse riktigheten af detta påstående behöfver man endast betänka den vigtiga omständigheten, att åtminstone engelska och franska sandebudens råd komma att säkerligea lyda annorlunda efter ankomsten af de senaste instruktionerna, än före densamma.