Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1854, sida 2

stallighet icke haft annan följd, än att många innevånare blifvit styrkta att vidblisva sitt förtviflade handlingssätt, utan att fråga efter de faror, som hota deras lif och egendom. För att göra ett slut på dessa gräsligheter blef afgiften å bränvin 1823 högst betydligt nedsatt. Man har mycket att lära af denna ersarenhet. Utom den sorgliga bekräftelsen på satsen, att Sverge ligger en 100 år efter andra I civiliserade länder i Europa, finnes en bekräftelse på den vigtiga sanning, hvilken vi tagit oss friheten mer än en gång uttala, att lagar, som utgisvas i strid mot allmänna föreställningssättet, kunna aldrig efterlefvas, men blifva, genom ovisa bemödanden att tillämpa dem, en källa till mångfaldiga brott och olyckor. Berättelsen om hvad som tilldragit sig i England och Irland, eger en öfverraskande likhet med hvad som just i detta samhälle tilldrager sig. Den orimliga jagt efter oloflig minutering och försäljning af spirituösa drycker, som här ägt rum sedan öfver ett år tillbaka, har redan ruinerat många smärre handlande, har försedt fängelserna med en mängd personer, som der, på det allmännas bekostnad, afsitta böter, och skall slutligen leda till samma följd som i England, att denna försäljning faller i händerna uteslutande på personer, som hafva ingenting att förlora, vare sig förmögenhet eller borgerligt anseende. Och superiet skall derigenom, här likasom i England, mera tilltaga än aftaga, och ordningens väktare, polistjenstemännen, skola, såsom de redan äro på god väg att blifva, göras till föremål för allmän ovilja, och derigenom ytterligare drifvas att sätta trots mot trots och begå många kitsliga och olagliga handlingar, hvarför de skolat skygga tillbaka, om de ännu haft något att förlora, i afseende å medborgares aktning och välvilja. Det behöfs icke mycket till, för att vårt samhälle skall, ehuru i mildare drag, erbjuda samma bild, som Macculloch här med historiens sanning tecknat af England och Irland. Lärorik är äfven denna framställning i alseende å ordnandet af våra bränvinsförhållanden, förnämligast för dem, som ifra på en skatt af ända till 10 rdr pr tillverkad kanna. Vi hafva för vår ringa del alldrig velat gå utöfver 12 å 24 sk. rgs, n. b. sedan sinnestämningen i landet visat sig enig om så pass höga bestämmelser. Afven detta oaktadt skall en beskattning af 24 sk. pr kanna blifva rätt betanklig, men detta bör kunna vågas, då man harigenom närmade sig de Norrska förhållandena, och skäl synas vara förhanden, att de båda förenade länderna i så många fall som möjligt byggde sina institutioner på samma grund. Under alla omständigheter qvarstår den sanningen lika vigtig, att man samtidigt med lagarnes stiftande, till och med derförut, verkar på moralisk väg, på bibringande af sanna begrepp och väckande af sedlig håg hos menigheten. Det ligger ju också, sedt ifrån den all dra högsta synpunkt, i tingens natur att så måste vara. Hade det icke legat i den evige verldsordningens Herres afsigt, att menniskorna genom inre håg skulle drifvas att verka det goda, så hade han väl icke lemnat dem en sådan frihet, att göra äfven det ondt är, utan hade väl då helldre kedjat dem i lagar, hvilka de alldrig kunnat öfverträda, men hvarigenom de då och på samma gång icke varit fria andliga varelser, utan ofria kräk. Nu har Han lemnat oss frihet till och med uti det svåraste onda af allt, d. ä. att stifta lagar, som verka förderfligt för tusende af hans skapade barn. Men i den stora verldsordningen ligga straff och brott alltid bredvid hvarandra såsom verkan och orsak. Och verkningarne af de falska lagarne hafva alldrig underlåtit att infinna sig, för att städse bekräfta den evigt gällande sedolagen: att vi skola göra det goda oeh underlåta det onda, icke för yttre afsigters eller tvångs skull,