den endast kunna njutas säsom ett styrke-eller helsomedel. Till den ändan utgick år 1736 ett parlamentsbeslut, hvars historia, med alla dess följder, förtjenar att behjertas af alla, som ropa på en stegring af tullen på bränvin. Inledningen till den nämnda parlamentsakten anför: — Förtaringen af spritdrycker har tagit mycket öfverhand, synnerligen bland de lägre folkklasserna, och deras fortsatta, omåttliga njutande förstör icke blott helsan, utan gör äfven menniskorna odugliga till nyttigt arbete, undergräfva sedligheten och drifver till alla laster. Och de sorgliga följderna af bränvinsförtäringen inskränka sig ej blott till den närvarande generationen, utan öfvergå äfven på de efterkommande och hota genom dessas förstöring snart sagdt hela riket med undergäng. — De bestämmelser, som härpå följde voro sådana man kunde vänta af en sådan inledning. Man ville genom dem icke förminska superilasten, utan upprycka den med roten. Till den ändan lade man 10 sh. skatt på Gallon (omkring 53 rdr rgs per svensk kanna) och dessutom en hög afgift för hvar och en, som dref minuthandel med bränvin. Samtidigt härmed utsattes utomordentliga belöningar för angifvare och böter å 100 bestämdes, som skulle på det strängaste utkräfvas af alla, hvilka, om också blott af förseelse, sålde den minsta qvantitet bränvin, hvarför ej afgift ordentligt betalades. Man skulle väl tro att en lag sådan som denna skulle tillfredsställa äfven den afgjordaste fiende till bränvinssupandet. Dock åstadkom den, ist s. de påraknade verkningarne, alldeles motsatsen. Allt ärligt folk öfvergaf en handel, som af regeringen blifvit så förnedrad, så att försäljningen af bränvin föll i händerna endast på den föraktligaste delen af handlande, som ingenting hade att förlora och som derföre icke läto af de utsatta straffen asskracka sig ifrån att kringgå lagarne. Den stora massan gjorde nu såsom alltid smyghandlarnes och lönnkrögarnes sak till sin egen, polisbetjenterna, som skulle tillämpa lagarne, blefvo offentligen angripna på Londons och de andra stora städernas gator, angifvarne förföljdes likasom vilda djur, fylleri, brott och laglöshet ökade sig med en sruktansvärd hastighet. Inom två år efter det denna lag var utgifven (säger Tindal) var den på det yttersta förhatad och prisgifven åt allmänt förakt, och uppbördsmännen blefvo säväl af mensklighet, som af klokhet bevekta, att mildra de fastställda straffen. — Samme förf:e anför, att under de 2 nämnda åren icke mindre än 12,000 personer blefvo förvunna till med försäljning af bränvin förbundna förbrytelser. Emellertid förmådde hvarken tulltjenstemännen eller myndigheterna hämma den olosliga handeln. Af en samtida uppgist upplyses, att sedan handeln med bränvin förklarats olaglig och ingenting försummats för att undertrycka den, förtärdes öfver sju millioner Gallons blott i London och dess omgifningar. Under sådane förhållanden kände Regeringen blott en utväg att uppgifva den så ojemna striden. År 1742 blefvo de höga afgifterna och tullarne upphäfda och mildrade afgister bestamda, af hvilka en tillvaxt af de lagliga brännerierna och alltså äfven ökade statsinkomster voro att förvänta. Den till detta ändamål föreslagna billen rönte häftigt motstånd, särdeles i öfverhuset, hvarest de flesta biskoparne och flera andra pärer satte sig deremot; de uttömde hela sin vältalighet, för att utmåla de följder, som skulle uppstå om bränvinssupandet sålunda blefve tolereradt. Men på alla dessa deklamationer svarades bestämdt: hvilka äfven följderna kunna blifva af det fria bruket af bränvin, så vore det att betänka, att detta icke genom något förbud kunde qvafvas, och att försöken att göra det redan åstadkommit och skulle ytterligare åstadkomma större olyckor än äfven den omåttligaste bränvinsförtäring. Deremot hade redan följderna af de företagna förändringarne visat sig ganska välgörande. Smyghandeln hade på en gång upphört, och om älven fylleriet derigenom ej förminskats, så hade det dock icke ökats. Men man behöfver ej återgå till Georg II:s tid för att erhålla bevis, att höga afgister äro vanmäktiga att qväfva lusten för en njutning eller hämma en förtäring. Händelserna under Georg IV:s regering, ehuru det tyckes som vore dessa nu glömda, äro för denna fråga fullt bevisande. Intet land har lidit mer genom öfverdrifna afoiftor nå hränvin än Irland Am trvekanna