Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1854, sida 1

— — — —— — — — Rosen i Grenna. (Forts. fr. N:o 5.) Då tiden var inne för Carls afresa, syntes Rosa lika halslesvande som förr. — Farväl! dyra, kära Rosa! sade Carl; glöm mig ej, till dess jag kommer hem igen och blif frisk och ung och glad. — Farväl! gode Carl, sade Rosa, jag skall ej glömma dig i min bön till Gud. Du har varit så god mot mig. Sedan Carl var rest kände Rosa tomheten ännu djupare och blef allt mera och mera sluten inom sig, och enligt sin vana lefde hon i sitt hjerta ett lif, mera fullt af tusende bittra qval, tyngre än allt på jorden, ty det var den gäckade trons och de i rök uppgångna förhoppningarnes marter. Och vintern förgick och våren kom, och skogen och marken klädde sig gröna, men i Rosas sinne var det höst; ingen blomma slog der ut sin knopp och ingen vänlig fågel sjöng, att det var vår. Hon satt ofta tankfull i den lilla bersån, eller uppe på berget. En gång då Rosa, sin Vana trogen, läste tid