Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1854, sida 1

— Ja, Rosa, men mot en, som ej varit tacksam? — — Ja, Carl... äfven då. Det flög en mörk sky öfver Carls redliga, solbruna ansigte, det var således visshet på hans aning: Rosa hade älskat! Han kände emot denna man på en gång harm, afund och förakt. — Blif ändå min, Rosa! bad han. Vid den lefvande Guden, jag skall göra allt för din sällhet. — Min sällhet! upprepade Rosa. Ack, käre Carl, jag skulle lida grymt vid den tanken, att jag sördystrade ditt lif. Välj dig en vän, Carl, men säg henne ej mera, än du ämnar hålla; älska henne utan svek. Jag håller dig så kär, som en bror, men hår (Rosa pekade på hjertat) bor ett minne och mycken smärta, och jag vill ej bedraga dig, du gode Carl. — Du har smakat af lifvets bitterhet, arma Rosa, sade Carl vekt och lade hennes hufvud till sitt bröst. Ack, Rosa, jag väljer ingen, jag blir då blott din broder. Du skall vara stark min syster och ej låta smärtan beherrska dig. Skall Grennas Ros blekna bort och vissna för det den tanklösa fjärilen flyr från henne? Han var dig ej värd, Rosa, ej värd en tår från dina ögon. (Forts.)