Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1854, sida 1

sick han till svar ett sorgligt: på berget deruppe, men blif ej rädd Carl, ty hon är sig ej lik mera. Carl skyndade med snabba steg dit upp och stod snart vid Rosas sida, betraktade med stum häpnad den härjning, som stod målad i hennes sörtarda drag. Han såg på den sköna dystra bilden länge, utan att kunna säga ett ord. — Dyraste Rosa! sade han slutligen, här är jag nu åter hos dig, är du nöjd dermed? Ett svagt leende spred sig öfver Rosas anlete och hon sade sagta: — Ack, ja bäste Carl, du är broderligt god mot den stackars Rosa. Carl Algotson tog de små afmagrade händerna mellan sina och såg Rosa ini ögonen. Han kände ett begär att vara något för henne, han skulle velat bära henne på sina starka armar och skydda henne för allt ondt. — 0, Rosa! sade han kärleksfullt, kunde jag vara mera än broder för dig! O, att jag kunde hoppas att få ett litet rum i ditt hjerta, med Guds hjelp skulle jag försöka att återföra lugnet i din själ och lära dig att glömmg. — Ack, nej Carl, jag kan ej glömma, jag vill det knappast, det är så ... så — otacksamt —