Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1854, sida 2

ligt. Jag är stark så väl till kropp som sjal och jag vill stöda dig och värna dig, du lilla stackars bleka blomma. Hvem skulle väl vara annat än god och trosast mot dig du lilla stackare. Carl klappade så ärligt Rosas lilla hand den han höll i sin. Hon säg på de manliga, men osköna dragen; hans ögon sågo ut som sjelfva sanningen och det låg något så betryggande i hans hela uppsyn, att Rosa kände sig väl vid hans sida. — Tack, gode Carl! hviskade hon, jag ville så gerna tacka dig om jag blott kunde. — Du fryser lilla Rosa, sade den starke mannen och värmde hennes händer mellan sina grofva, af arbetet hårdnade. Du lider Rosa! tillade han i det han såg in i hennes ögon. Ve, den som gjort dig förnär. — Säg ej så, gode Carl, bad Rosa. Gud dömmer nog! nej, nej, Carl, jag .... jag lider — intet. — Jag vill ej tvinga mig till din uppriktigvet Rosa, sade han allvarligt, den må vara frivillig, eller — ingen. Nu gå vi hem till mor. Men du orkar väl ej, du ser så matt ut, stöd dig på mig, jag kan taga ett halft tjog sådana små varelser som du. Och Rosa stödde sig på den kraftiga armen och när fru Elisabeth såg sina barn komma