Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1854, sida 2

och den stora sydvesten på hufvudet tycktes kunna trotsa mängen storm. — Du kan ej känna igen mig, dyra Rosa! sade han nastan mildt, då jag lemnade dig, var Grennas Ros ännu blott en liten täck knopp, du kan väl ej minnas, har väl ej någon plats i ditt minne, för din kusin Carl? Rosa stirrade på honom med en blick så frånvarande och fremmande, slöt ögonen, liksom ville hon samla sitt minne och ordna sina tankar. Carl Algotson såg på de sköna bleka dragen med en mine af smärta och förtjusning. — Ack, jo Carl jag minnes dig föga, som du var, som du är, men jag minnes dig ändå. — Tack, goda Rosa, sade han. Måtte du bara ej ha gjort dig en allt för stor föreställning om mig. Jag är rätt fram och det stöter väl ibland emot; men för din skuld skulle Jag gerna vilja vara litet finare; men Gud nås sjö-björnen sitter nog i mig, han — kan du öfverse och hålla af mig ändå Rosa lilla, så är det mig kärt, karare än jag kan säga och säker kan du vara på att jag menar ärligt och att mitt hjerta är utan svek. — Utan svek, upprepade Rosa, nästan medvetslös om att tanken uttalades. — Ack tro det dyra Rosa bad han inner