Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1854, sida 2

— p-a9Fk—b —p —— — ——————7 hem så förtroligt, gladdes hon och såg i andanom hur Rosas kind skulle återtaga sin friska färg och hur lycklig hennes Carl skulle blifva. Carl Algotson skulle blifva hemma några veckor och sedan taga befälet på ett större skepp, som skulle gå till Brasilien och först nästa höst trodde han sig vara hemma igen. Han började fästa sig vid Rosa, som så vänligt och barnsligt ljuft förtrodde sig åt honom. Om sin smärta talade hon aldrig, men då hon suckade, eller såg nedslagen ut, då såg han så bedröfvad ut och såg på henne, som om han velat säga: ack om jag kunde bära det åt dig. Rosa fann sig väl i hans sällskap, han var så tyst, så omsorgsfull mot henne, tillochmed hans tysta deltagande var henne ej oangenämt, men hon försökte att lägga band på sig och vara lugn för hans skuld. Om kärlek, förlofning, talade han ej ett ord, dermed blir det nog tid då jag kommer hem i höst, sade han till modren, som brann af längtan att förverkliga sina drömmar. Han talade med Rosa milda och tröstande ord, sprungna ur hans varma, goda hjerta. (Forts.)