och då hon kom till slutet, till den vanliga stående önskan om mors helsa och helsningen till farbror och lilla kusin Rosa, stod det denna gäng inom parenthes: min lilla sastmö. Gud vet hvad det var för en känsla som bemagtigade sig Rosa, men brefvet brände i hennes hand och kusinens bild fördunklades i hennes hjerta och hvems stod der i stället? fremlingen med de mörka ögonen och det underliga leendet, hvilket Rosa ej kunde säkert bestämma om det var skönt eller ej. om det var englalikt, eller sådant som en fallen himlaI — eane