Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1854, sida 1

M —E— — troligen hade hon tappat den vid nedgåendet srån berget. Blyertsteckningen stod bredvid en halstecknad tasla på ett staffli och Rosa kunde märka att rummets egare varit tidigare uppe än hon, ty han hade redan varit flitig med förstorandet af sitt utkast. Hvarje småsak i rummet vittnade om elegans och smak, från den broderade rökmössan till hans silfverbeslagna sargskrin. Strodda teckningar lågo rundt omkring och bland dessa föllo Rosas ögon på en: sramlingen sjelf med sina vackra Ögon, sin höga panna och sitt långa bruna hår. Rosa rodnade, vände sig bort och kastade en rädd blick åt dörren och sedan på det lilla klumpiga portrattet af kusin Carl. Huru matta, intetsägande tycktes ej henne nu dessa drag. Hon såg åter på de mörka ögonen, som blickade så djerst och klart — det drag af godhet som hon så olta funnit i de ljusblå ögonen på kusinens porträtt, syntes henne nu snarlikt — enfald och vid hvarje jemförelse såg hon allt längre och längre På den fremmande bilden. Det var liksom en saga för Rosa, hon tyckte sig ännu vara under drömmens inflytande, då hon plötsligen fattades af en tanka på verkligheten, en fruktan för öfverraskning och flydde med snabba steg från rummet, från huset och ut i den fria naturen. Enligt sin vana gick Rosa upp till berget,