Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1854, sida 1

ne så genomträngande klart och srågade: vill du följa mig dit? .... och Rosa ville af hela sitt bjerta, hon räckte honom handen och blef hans, fastån hennes ögon nästan brunno och fastän hon ovillkorligen tänkte på den, som bredde ut all verldens herrlighet för ögat på den renaste af menniskors barn och sade: Fe, detta allt vill jag gifva dig, om du faller ned och tillbeder mig:. Med klappande hjerta vaknade den unga flickan och solen stod redan högt på himmelen. Rosa tänkte på sin dröm och nu vid solens varma glans, tycktes dess fasa förminskas. Men en bitler smärta bemägtigade sig flickan, då hon mindes, att hon om aftonen glömt att tänka på Carl, glömt att bedja för honom, som var ute på villande haf. — Jag skall gå in i blå kammaren och se på hans porträtt, sade Rosa och närmade sig till den dörr som ledde till ett litet hörnrum, gummans helgedom och sonens blifvande bostad, när han en gång skulle gästa hos sin gamla mor OCh ihnan han fick sig eget hem. Hur förvånades icke Rosa då hon fann rummet så särvandladt. Taflor och stafslier stodo vid alla väggarne; på ett par stolar lågo kläder och i ett vattenglas stod en bukett af nejlikor och reseda, den Rosa burit i sitt schärp föregående afton; hon hade ej saknat den, men